Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Hur jag blev skribent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS G. BENGTSSON
rörde om i kaffekoppar, kratsade pipor, petade
naglar och försjönko i försoffning samt
rekommenderade mig med alltmera stigande värme
ett antal danska impressionistiska skalder,
vilkas dikter sällan överskredo tolv rader
i längd. Jag blev ganska modfälld av detta,
och när jag läste vederbörande danskar —
särskilt en som hette Hoffman — insåg jag att
jag varken ville eller kunde skriva som de och
att därför kanske mitt fall var hopplöst.
Allt detta var naturligtvis endast
pubertets-rimmerier av enklaste sort, känslodallringar
som tillkommo utan en aning om poesiens
höga hantverk. Jag förblev länge så grön och
omdömeslös att jag till exempel tyckte att
fyr-fotade anapester var något av det vackraste
som fanns, och jag skrev nog en och annan
kilometer av den sorten i gravallvarlig stil,
ehuru ett sådant mått väl egentligen knappt
lämpar sig för annat än komiska ting. Men
sådant tar sin tid att begripa, ty det får man
i regel lista ut på egen hand.
Min grönhet på området — i den mån jag
misstänkte dess förefintlighet — och mina
förståndiga vänners ljumhet inför mina ändlösa
produktioner bar jag emellertid med relativt
jämnmod; ty jag hade vid denna tid, omkring
tjugoårsåldern, andra och viktigare ting att
syssla med; framför allt schackspel. Under
fyra akademiska år ägnade jag mig först och
sist åt detta spel, vars njutningsrikhet och
fruktansvärda absorptionsförmåga ingen
utomstående kan göra sig en föreställning om. I det
längsta var det mitt hopp att jag skulle visa
mig ha en avgjord talang för spelet, så att jag
skulle kunna viga mitt liv åt denna
sysselsättning, som var fascinerande, intellektuell och
helt och hållet onyttig. Jag har alltid haft en
viss svaghet för onyttiga ting, ty endast det
onyttiga kan rymma ett värde i sig själv; som
till exempel regnbågen och poesien, där ju
ingen än så avancerad tänkare kan påstå att
skönheten är en funktion av nyttan.
Schack
spelet har det inte illa ställt i fråga om
estetiska värden; de trettiotvå pjäser, med vilka
man leker på sextiofyra rutor, visa sig efter
hand, när man trängt ett stycke in bland deras
mysterier, utgöra ett outtömligt skönhetsrike.
Men schack är långtifrån passiv estetik endast,
utan också konkret dramatik av mest tilltalande
sort, med alla element av kamp, kraftmätning,
segerdrömmar, andlös triumf och svart
katastrof. Och alltsammans äger rum under det
man fri från jäkt sitter stilla på en stol, utan
annan kroppsrörelse än att alltemellanåt flytta
en pjäs samt då och då — när man ser
motståndaren försjunken i mörkt grubbel inför
en oväntat hotfull situation — med fridfull
min och utomordentligt välbehag tända en
cigarrett. Jag känner inte till mer än en enda
annan sysselsättning som är så alltigenom
fulländat tillfredsställande som att spela schack;
den skall jag strax komma till.
När allt kommer omkring, är det tänkbart
att sysslandet med schack trots allt kan vara
av en viss nytta, på grund av ett par lärdomar
som det spelet skänker. Man kan inte svindla
sig till resultat i schack: bluff på brädet lyckas
sällan, när det är fråga om allvar, och man
kan inte vinna ett enda parti genom att springa
i korridorer och hålla sig väl med
inflytelserikt folk: man måste spela bättre än
motståndaren, det är allt. Och det tjänar inte mycket
till att försöka bortförklara misslyckanden,
feldrag och nederlag: det är ens eget fel, man
har sig själv att skylla: man får försöka spela
bättre nästa gång. Endast nybörjaren råkar
i märkbart misshumör inför ett förlorat parti
och vill kanske ibland gärna kasta
kontrollklocka eller kaffekanna i huvudet på den
lycklige motståndaren, som så försmädligt fångat
honom i en fälla; men den mera erfarne
vänder sin missnöjdhet och sin kritik uteslutande
mot sig själv. Det kan ha sin betydelse att
förvärva något av en sådan inställning också
gentemot ting som inte ha med schack att göra.
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
