Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Hur jag blev skribent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS G. BENGTSSON
som helst skall vara full av skönhet och
samtidigt ha en aning av sådan autentisk doft att
personer med urban eller municipalsamhällelig
sensibilitet, som författaren Ludvig Nordström,
skulle studsa av skräck för betydligt mindre.
Dessa sysslor skänkte mig sådan
tillfredsställelse att jag tyckte om att arbeta, vilket
jag varken förr eller senare gjort; och jag
blev på kuppen en kroppsligen mycket
förbättrad ung man, axelbred och stark liksom
Sven Duva. Det finns såvitt jag vet få former
av motion som kunna vara mera allsidiga än
att leda ut en tjurgalen kviga som aldrig förr
haft rep om hornen; att skotta säd ett par
timmar om dagen är också bra för kroppen,
och ännu mer att under en tiotimmarsdag
ensam bära säckar från tröskan, när man skall
uppför en trappa och säckarna komma var
fjärde minut eller så ungefär. Nu är jag en
skrivkarl, lat och uppmjukad och något fet,
och skulle nog duga dåligt både till att bära
säckar och att handskas med dansande kvigor;
det är i sanning en sorglig sak att begrunda.
Och aldrig mera kommer jag att ha ett sådant
husdjur som en svart tjurkalv vid namn Pelle,
som jag egenhändigt uppfödde och
uppfostrade; han blev mig mycket tillgiven, och ännu
när han blivit fullvuxen kunde jag släppa
honom lös och taga honom med på en stunds
promenad, utan stång eller länk eller
någonting, varvid han som en fruktansvärd pudel
troget följde i mina fjät och alltemellanåt
vänligt puffade mig med nosen i ryggen, för att
påminna mig att han ville ha en extra bit
linfrökaka. Ty linfrökaka tyckte han mycket
om; ännu mera än om mig, misstänker jag.
I denna veva blev jag nu äntligen en sorts
författare, i den mån jag överhuvud blivit en
sådan. Det finns på en gård en mängd arbeten
som man utför ensam och som, när de väl
hunnit bli helt vanemässiga, lämnar en
mängder av tid till funderingar under pågående
arbete. Dit hör till exempel att skotta säd, som
tar mycken tid under vintern, när en hel del
tröskad spannmål ligger på magasinen. Under
detta ofta återkommande vändande av råg och
havre visade det sig vara utmärkt tidsfördriv
att tänka ut vers och försöka sätta samman
en bra strof eller två, som kunde nedskrivas
på kvällen. Vid denna tid började jag så smått
begripa vad vers var för någonting: jag
förstod att mina tidigare lättfärdiga
komposi-tionsnietoder voro lika felaktiga som om en
juvelerare skulle sätta sig att klippa till
ädelstenar med sockertång. Jag hade fortfarande
kvar en viss svaghet för långa poem; men när
jag väl fått dem färdiga kasserade jag dem
oftast, utan alltför stor smärta.
Samtidigt hade jag kvar i minnet mina
litteraturhistoriska vänner i Lund och den
kritik de brukat utöva: de hade alltid varit
ivriga i att föreslå förkortningar och
uteslutningar, och deras pinsamma
rekommendationer av danska impressionister i
åttarads-format gnagde mig fortfarande. Jag beslöt nu
att gardera mig mot sådan kritik från dem
genom att göra sonetter: även inför en
måttligt lyckad sonett skulle de omöjligt kunna
säga att den bleve bättre om andra kvatrinen
uteslötes. Jag visste att ingen vettig människa
numera gjorde sonetter, enär denna diktform
gav föga plats åt den omedelbarhet som enligt
alla nutida auktoriteter skulle vara den sanna
poesiens förnämsta kännemärke (en åsikt som
troligen uppfunnits av litteraturkritiker och
som visserligen är fullkomligt felaktig, men
som dock förvridit huvudet på mången ung
skald); men det fick vara med den saken som
det kunde. Finge jag bara idén väl uttryckt,
fraserna melodiösa, ordföljden rak, tonen
maskulin, rimmen magnifika och utan inslag
av nödrim samt hela sonetten stöpt i ett visuellt
block, skulle jag känna mig nöjd även om det
klickade med omedelbarheten. Jag skaffade
mig Theodore de Banvilles ”Petit Traité de
Poésie Frangaise”, en poetik som jag någon-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
