Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Hur jag blev skribent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR JAG BLEV SKRIBENT
stans sett omtalad som ett förnuftigt verk av
en fackman; och denne mästares charmerande
utredningar styrkte mig i mitt uppsåt.
Jag arbetade nu nitiskt med att lära mig
göra sonetter, och det var ganska mödosamt;
men mödan gjorde mig ingenting, ty jag hade
gott om tid. Ibland tog en sonett en hel veckas
vridande och vändande, ibland kunde en bli
gjord på ett par timmar; och jag gjorde den
intressanta iakttagelsen att tillverkningstiden
inte syntes spela någon roll i fråga om
produktens kvalitet: den som krävt en vecka
kunde vara bra och den som krävt ett par
timmar dålig, men motsatsen kunde lika gärna
inträffa; huvudsaken var att de till sist skulle
bli sådana att intet av mödan märktes på dem.
Till en början voro de naturligtvis
underhaltiga alla.
När någon bättre ko skulle kalva, ville jag
alltid bli väckt för att vara med ifall
komplikationer skulle inträffa; kor kalva av någon
anledning helst nattetid, vid midnatt eller
senare. Den ryktargubbe som sov i ladugården
bankade då på min dörr, och jag drog på mig
byxorna och tågade med en stallykta ned för
att se hur det stod till. Ibland, när det såg ut
att gå bra men ta sin tid, fick gubben, som
var gammal och skulle upp igen före fyra, gå
och lägga sig, och jag satt kvar hos kon för
att inskrida när tiden kom. Ofta hade jag då
någon sonett — eller en strof av ett längre
poem — att tugga på under väntetiden, och
en stor frid och harmoni kom då ibland över
mig. Ty där låg kon och hade makligt besvär
med sin kalvning, och här satt jag och
laborerade i en sorts jämförlig möda, och det
föreföll gå efter omständigheterna väl för oss
båda. Detta, att sitta ensam i ladugården en
natt med en lykta, upptagen av en kalvning
och en sonett, är den sysselsättning jag nyss
syftade på såsom ännu mera fulländat
tillfredsställande än att spela schack; men jag
tvivlar på att den proberats av så värst många.
Mina poesier handlade inte om kor och
kalvar, inte heller om mitt eget utan tvivel
värdefulla själsliv, utan mera om Hannibal
och Sven Tveskägg och La Reine Margot och
figurer av den sorten, beroende på att jag
tyckte om sådana figurer. Jag tyckte
visserligen om kor och kalvar och mig själv också,
men kor och kalvar och mig själv hade jag
fullt upp av från morgon till kväll, utan
nämnvärt begär att idissla dessa ting i vers. Jag
fick därför längre fram i tiden nöjet att läsa,
att här hade man en ung poet av sorgligt
hyperestetisk och verklighetsfrämmande
läggning, en lärd ung man som tydligen aldrig
varit i kontakt med realiteter utan endast
drömt i sköna bibliotek. Jag undrade då med
stor belåtenhet hur min realistiske kritiker
skulle betett sig, om jag kunnat försätta honom
till den miljö där vissa av dessa poem kommit
till samt bett honom taga av navelsträngen
med tumnageln och sköta om den nyfödda
kalven.
En gång under denna tid fick jag färdigt
ett längre poem med historiskt ämne,
förfärdigat på en av mig egenhändigt konstruerad
strof som jag tyckte var bra. Detta var år
1919; jag var då tjugofem år och hade tänkt
förbli ladugårdsförman, emedan jag så
ypperligt trivdes med den sysslan. Men jag kände
ett behov att stimulera min familj genom att
visa dem att jag kunde annat än sköta kor,
och jag ville gärna övertyga mig själv också
om den saken. Jag beslöt därför att försöka
bli tryckt, något som jag tidigare aldrig
försökt; och min första tanke var att skicka det
nämnda poemet till Engelholms Tidning, som
lästes av familjen. Men därpå kom jag att
tänka på, att skulle jag bli tryckt, kunde jag
lika gärna bli tryckt så fint som möjligt, alltså
i Ord och Bild. Det andra alternativet återstod
ju alltid, om Ord och Bild skulle avböja
stycket, vilket jag höll för mycket sannolikt.
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
