Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sir Norman Angell: Författaren och diktaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTAREN OCH DIKTATUREN
till förståelsen av ett ämne är dess professor.
I ämnets intresse, fortsatte han, bör man bli
så enkel att vem som helst kan förstå det. Men
om vem som helst kan förstå det, hur går det
då med professorn? Han upphör att vara en
stor trollkonstnär. Om han å andra sidan kan
skriva en bok om sitt ämne, så djupsinnig att
endast tre levande personer utom han själv
verkligen kunna förstå den, då måste ju var
och en erkänna att han verkligen är en stor
auktoritet.
Men även professorerna själva medgiva att
bildning icke är detsamma som vishet. När en
professor i statskunskap med rätta hänvisar
sina studenter till Plato för att finna
oöverträffat klara tankar om politik, sänder han
dem till en auktoritet som icke ägde något
av den kunskap som under tvåtusenfemhundra
år samlats i våra bibliotek, som icke kände till
tryckta böcker, icke visste något om det tryckta
ordets fulländade apparat, vilken nu är vår
arvedel. Grekernas vishet baserade sig icke på
den våldsamma anhopning av fakta som vi
åstadkommit, utan på ett klart förstående av
betydelsen av de vardagslivets fakta, som äro
tillgängliga för alla människor.
Då en av mina böcker, ”The Great Illusion”,
först utkom var “den väsentliga invändningen
mot den att den var en alltför långt driven
förenkling av sanningen. Likväl var avsikten
med boken att korrigera en annan förenkling
som behärskade den allmänna opinionen.
Händelserna skulle visa att boken trots allt inte
var tillräckligt förenklad. Den grundtanke som
där angreps var att all erövring innebär ett
överflyttande av egendom från en grupp av
ägare till en annan. Boken försökte visa att
egendomen i stort sett kvarstannade i samma
händer efter erövringen som före, och att när
vi talade om att ”äga” vårt imperium, Kanada
eller Indien, så förenklade vi i hög grad, ty
vi ägde dem egentligen inte alls, utan vi styrde
bara delvis några av dem. Denna grova
förenkling av idén om ”ägandet” av imperier
eller kolonier är fortfarande en förbannelse
för världen och kan ännu bli en av orsakerna
till vårt fall. Men så bristfällig var min
förenkling att denna bok, vilken försökte
korrigera överförenklingen i sådana begrepp som
att ”äga” ett imperium, under många år
uppfattades som ett försök att visa att krig hade
omöjliggjorts, eller att bankirerna skulle hejda
det, eller något annat lika idiotiskt. Jag har
aldrig sagt eller skrivit eller tänkt något så
dumt. Men att en sådan legend kunde uppstå
visar att jag inte var enkel nog på en vital
punkt.
Om civilisationen överhuvudtaget skall vara
något värd är det nödvändigt att klara upp en
elementär villfarelse i vår inställning till
demokratien. Vi förklara att folkets röst är Guds
röst, varav följer att allt som folket beslutar
måste vara rätt. Demokratien har utsikter att
lyckas först då vi utgå ifrån att folkets röst
vanligen är Satans röst, som med största
sannolikhet driver statsskeppet mot de
ovidkommande lidelsernas, stridslystnadens och
partiandans klippor. Om vi äro medvetna om att
klippreven finnas där och anstränga oss att
kartlägga dem, då kunna vi ha någon chans.
Så länge vi låtsa att det inte finns några
rev, att ”det stora hjärtat” alltid är en säker
ledare, kunna vi icke undgå att bli krossade.
Speciellt för Bonniers Litterära Magasin.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
