Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Sex visa, mer och mindre - Anmälda böcker - Woolf, Virginia, Three Guineas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
fande av arbete åt kvinnor. Det första brevet,
som var från en bildad, medelålders herre,
innehöll dessutom en fråga till författarinnan,
hur man enligt hennes åsikt skulle kunna
förebygga krig: ”How in your opinion are we
to prevent war?” Frågan i sitt sammanhang
är unik i den mänskliga korrespondensens
historia, säger mrs Woolf, lika historiskt
signifikativ som om hertigen av Devonshire hade
stigit ned i köksdepartementet för att be sitt
hembiträde, som stod där och skalade potatis,
om hjälp att tyda en svår passage i Pindaros.
Men nu har frågan gjorts. Den är essayens
kärnpunkt och verkliga mål. Allt rör sig om
den, vi tillåts inte ett ögonblick att glömma
den. Minst hundra gånger återkommer den
lilla satsen, hamrad och smidd, som ett
prae-terea censeo i meningarnas slutkadenser. Och
det är sambandet mellan den frågan och de
tre brevens penningkrav som mrs Woolf startar
för att finna. Med elegant flygteknik överfar
hon civilisationens utveckling, enkannerligen
i England, och fotograferar snabbt från luften
företeelserna. Kanske kan det tyckas som om
författarinnan i sin översikt alltför mycket
negligerade den omvälvning i kvinnornas värld
som redan har skett. Så är dock endast
skenbart fallet: det hon bevisar, med faktiskt
material ur biografier och statistiska arbeten, är
egentligen att den tid som kvinnan har haft
rätt till utbildning och så vidare är mycket
kort, dels att kvinnorna inte på något sätt
i nuvarande stund kan sägas leda i världen.
Med oemotståndligt komisk effekt har
författarinnan lyckats placera sig utanför sitt
skild-ringsföremål, som är engelsk, västerländsk
civilisation just nu, och med något av en
upptäcktsresandes intresserade häpnad återger hon
sina synintryck från kyrka, universitet,
domstol och trupparader (se fotografierna!). Efter
att ha iakttagit seder och dräkter utbrister
hon: ”After the comparative simplicity of your
dress at home, the splendour of your public
attire is dazzling.” Virginia Woolfs inställning
till denna manlighetens manifestation kommer
mig osökt att tänka på ett roligt föredrag om
fri uppsatsskrivning som jag en gång åhörde;
där var bland andra en liten flicka, som under
en teckning, föreställande en sandwichman,
hade skrivit: ”Jag såg en gubbe som var så
konstig och jag blev så full i skratt, så full
i skratt, så full i skratt, så jag har aldrig varit
så full i skratt.” Det var hela uppsatsen, men
den var, skulle jag tro, både kvinnlig och
spontan.
Den konstiga gubbe som Virginia Woolf får
oss att se från så många löjeväckande aspekter
och utkikspunkter är, som sagt, vår
civilisation med sina obestridligt manliga drag. Dock,
trots allt, man stramar ändå upp sig, i
förväntan på att essayens polemik, vars
målmedvetna övertygelse man hela tiden känner
vibrera under de spänstiga satserna, skall
mynna ut i en energisk appell till kvinnorna
att ge sig in i denna så konstiga församling
för att glatt axla bördorna, men — sedan mrs
Woolf med liknande brio har porträtterat det
inre tillståndet hos civilisationens bärare och
genom intressanta originalcitat fått fram, att
advokaten är för trött för att orka med en
middagskonversation, att doktorn aldrig får tid
att se sina barn, att journalisten, som skriver
tusenordsartiklar om Nietzsche och andra per
dag, aldrig orkar läsa en bok, att biskopen
kallar sitt arbete ”själsmördande”, och när hon
med artistisk åskådlighet har fått oss att se en
skara blinda, döva, stumma och själlösa,
slavande för årslöner av så där en futtiga
trettontusen pund — så drar man ett djupt, mycket
djupt, befriande andetag, när det blir klart, att
det aldrig var författarinnans mening, att
kvinnorna skulle ge sig in i detta. Lungorna vidgas,
sällan har man känt sig så djupt befriad från
den smärtsamma plikten att vilja bli
landshövding. Mrs Woolf uppmanar i stället kvinnorna
av den så kallade bildade klassen, att i kampen
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
