Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Sex visa, mer och mindre - Anmälda böcker - Ahlgren, Stig, Orfeus i folkhemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
Outsider och klasslös tillåtes man däremot
inte vara hos Stig Ahlgren, som i sin kritiska
essaysamling ”Orfeus i folkhemmet” kräver
alla och envar, romanhjältar, skalden Ferlin
och minderåriga, på prästbetyg. Det är en
egenartad, lidelsefullt subjektiv och taggig bok.
Efter en första genomläsning känns det som
om man hade svalt en igelkott eller oavbrutet
krupit under och genom taggtrådsstängsel på
snårig svensk mark. Ett litet citat må visa hur
pass krångligt och sammanträngt författaren
ibland kan skriva:
”Hans roman (Fabian Månssons) handlar
om 60-talets väckelser i en trakt av Blekinge
som omfattar örlogsstaden, vilken
centrifuge-rar ut sensationerna, den isolerade ön som
smittas ner, och slutligen knutpunkten för
samtid och historia: prästgården som ön sorterar
under, tillika traditionens förvaltare,
byråkratins utpost och den kritiska, konserverande
intelligensens högborg.”
Vart hör egentligen vad i detta koncentrat?
Men läser man om boken i långsamt tempo,
anpassar sig efter den jazzrytmiska prosans
disharmoniska knyckighet, supplerar utelämnade
tankeled och med jämvikt möter författarens
egendomligt harmsna sätt att omnämna
författare och kritiker som om han vore expert på
deras innersta själsliv och som om deras existens
innebar en rent personlig förolämpning mot
honom själv, så reder åtskilligt ut sig.
Författarens ton är ofta rätt frånstötande: när han
skildrar exempelvis Artur Lundkvists litterära
insats, låter det, som om denne kritikers
lärdom och självförvärvade kunskaper på sina
gebiet vore något snarast förkastligt, likaså
får Marika Stiernstedt en sittopp för att den
lilla överklassflickan Ullabella ber aftonbön för
lama och blinda och inte — enligt Marx —
för pappans oorganiserade arbetare! Men
kanske det bara är den vitsiga spexighet som
i många former utmärker det lundensiska
geniet (och som borde göras till föremål för
en vetenskaplig undersökning) som retar och
oroar oss uppsvenskar, därför att vi inte
förstår den ”dialekten”. Hos Ahlgren uppträder
den i svårartat surrealistiska former. Trots allt
är ”Orfeus i folkhemmet” en verkligt
intressant lektyr. Tankarna är bättre än
formuleringarna, innehållet rikare än schemats hårda
pansar, uppslagen och grundtendensen mer
givande än de fastslagna resultaten. Man är
inte bortskämd med så pass tankeladdade och
uppslagsrika prestationer inom vår kritik och
essayistik. Stig Ahlgren är intensivt engagerad
i det han skriver om och lyckas därför också
i hög grad intressera, både för problemen
själva, som genomgående är verkliga, centrala
problem, och — vad som är ovanligare när
det gäller detta slags kritik — för de böcker
och författare han behandlar. Genom det
marxistiska schemat och den frälsta fanatismen
genombryter gång på gång explosivt och med
lyckligt resultat författarens naturliga förstånd,
och även när man måste tycka att Stig Ahlgren
är förstockad eller rentav dum, är han det
alltid på ett begåvat och produktivt sätt. Till
och med i de mest pressade essayerna finner
man på botten ett produktivt element, en tanke
som sträcker sig framåt, värd mot- eller
medhåll.
I en essay med titeln ”Roman eller
avhandling?” diskuterar Ahlgren den moderna
svenska romanens brister och dess möjligheter
till förnyelse. Författaren ser räddningen bland
annat i tillflöden från marxistisk
historieskrivning. Så pass originella och sinsemellan olika
som de senaste årens svenska självbiografiska
romaner hittills har varit, banbrytande,
konstnärliga, självständiga och nya i fråga om
språk och synsätt och överflödande rika på
nytt stoff, förefaller det a priori alldeles
missvisande att uppfatta dem som degenererad
romankonst. De kan gott stå för sig själva
och för vad de är. Men självklart måste
utvecklingen organiskt och följdriktigt gå vidare, och
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
