Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Sex visa, mer och mindre - Anmälda böcker - Ahlgren, Stig, Orfeus i folkhemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEX VISA, MER OCH MINDRE
detta troligtvis i riktning mot mindre
subjektivism och egocentricitet. Den ”objektivitet”
och fakticitet som Stig Ahlgren fordrar av den
nya romanen förefaller dock ganska diskutabel.
(Hur en objektiv roman av exempelvis Stig
Ahlgren skulle ta sig ut, vore verkligen
intressant att skåda!) Författaren tar Fabian
Månssons roman om väckelserörelsen som ideal.
Den säges på samma gång naivt beskriva och
teoretiskt förklara. Men är verkligen Fabians
så kallade objektivitet och fakticitet av något
organiskt eller konstnärligt slag; beror den
inte snarast på författarens enorma detalj
-intresse, som för bort från det väsentliga, helt
enkelt alltså på en form av okonstnärlighet.
Det ”audiatur et altera pars” som författaren
är ute och far efter är något helt annat än
den historiska objektivitet han som essayist
förordar. Har inte Jan Fridegård genom sitt
lidelsefulla och subjektiva, men ändå i
verklig, konstnärlig mening objektiverade sätt att
skildra den i samhället oanpassbara, och detta
just genom att, som Ahlgren säger, måla
”skosulorna på förtryckarna” (och det uttrycksfullt
så det förslår), lärt oss något oförglömligt om
”det sociala”. Något liknande gäller om den
mer brett episka Lo-Johansson. Och för
Martinsons karakteristiker av fru Eskilsson,
uppkomlingen, och den samhällsmoderliga fru
Rede och den stora fröken Tyra, som genom
sin tonfallspsykologi tränger fram till själva
kärnan av både det sociologiska och det
individuella, ger man gärna hela travar av
romangestalter. Naturligtvis finns del bredare
begåvningar, och må den breda romanen gärna
komma och komma snart.1 Det ligger något
sant och fruktbart i Ahlgrens energiska krav
på mer verklighet i romanen, men essayens
1 Ahlgrens uppsats överensstämmer i rätt hög grad
med författarinnan Storm Jamesons essay ”The Novel
In Contemporary Life”. Boston. The Writer 1938.
Någon roman av denna ambitiösa och allvarliga
författare borde översättas till svenska. En finns:
”11.25 kvar”. Norstedts.
slutsatser, de som står att läsa på själva
raderna, förefaller mig likafullt befängda i sitt
negligerande av själva den skapande principen,
det organiska, det inre problem som föder
dikten. ”Utan kunskap om samhällets
utveckling”, dekreterar Ahlgren, ”är det fåfängt att
söka tolka sin egen tid.” Så här skulle man
vilja ändra det: ”Utan intensiv upplevelse av
sin lott som ensamsörjande och medlevande
människa i det aktuella samhället är det fåfängt
att ens drömma om att skriva en roman om
sin egen tid.”
En konstig men ändå mycket intressant essay
handlar om ”borgerlig och radikal
naturuppfattning” i modern svensk litteratur. Här
avslöjar författaren med sin energiska
borrnings-metod en del stagnationsfenomen och döda
talesätt och gör träffande analyser, ofta med
utgångspunkt från det stilistiska, av olika
förhållningssätt inför naturen. Martinsons
naturböcker skänker hisnande och svindlande
även-tyrskänsla; gränser tycks genombrytas, det
knakar i universum (och i författarens egen
hjärna och läsarens) vid detta framträngande,
som gör revolution i naturskildrandet. Stig
Ahlgren analyserar intressant de från landet
invandrade författarnas speciella sätt att erövra
stadens verklighet: han borde ha medtagit
Martins möte med Göteborg i ”Vägen ut”, som
nog hör till det märkligaste på området. —
Men man sympatiserar inte med Ahlgrens ton.
Det finns en tarvlig tendens inom dagskritiken
att behandla vår litteratur ur miljö- och
klasssynpunkter, med lika infama som effektfulla
satser i stil med ”torparpojkars sexualbesvär”
och dylikt. Men Ahlgren fortsätter egentligen
på samma linje genom att ideligen provocera
fram utsugarsynpunkter i litteraturen och
genom sitt tal om ”Skansenpromenerande
borgare” etc. Skulle inte en arbetare kunna tänkas
sörja över att liv utrotas i skog och sjö?
Ahlgren hör nog till dem som ”förstår” arbetarna
lite för bra. Den grupp av författare som det
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
