Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Sex visa, mer och mindre - Anmälda böcker - Ahlgren, Stig, Orfeus i folkhemmet - Siwertz, Sigfrid, Det stora bullret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
här är fråga om har i stort sett skrivit med
beundransvärt medveten intellektuell kontroll
av hatkänslorna.
I de individuella diktaranalyserna blir
präst-betygsmetoden trots sin begränsning ofta både
givande och intressant, framför allt kanske
i studien över Ferlin (och det är ju ganska
säreget), som likt Jan Hinnerk i den gamla
Napoleonsvisan ”kan göra vad han vill” och
i sin fria position som omväxlande engelsk
lord och barfotabarn beskjuter de alltför
belåtet effektiva i folkhemmet — vilket nog,
orfeiskt sett, vore en grad faddare utan de
mörka visorna. Ferlins antipod är den
ansvarsmedvetna Karin Boye, vars författarskap säges
vara byggt över en spänningsfylld motsats
mellan det vegetativa livet och ett klart fattat
socialt krav. — Nutidens mest betydelsefulla
diktare kan man ofta se ur synpunkten av
någon som inte tillåtits realisera sina anlag
fulltonigt, en som inte fått vara helt den han
skulle: rika anlag och utkast, deformerade
genom tidens egen sönderslitenhet. Birger
Sjöberg exempelvis företer den gripande bilden
av en som var ämnad att i dikten vara god,
hel och rik, men som brast under trycket.
I Hjalmar Gullberg ser Ahlgren med rätta en
typiskt modern poet, som gjort musik av
skorret, dissonanserna och som genom att
använda vad författaren kallar ”den lägre
strängens teknik” tvingat en förströdd
nutids-publik att lyssna.
Ett synnerligen roligt uppslag, som borde ha
utförts klarare, är studien över den enormt
populära författaren Leonard Strömberg, i vars
litterära bagage det ingår ”ett femtital
romaner”, som med sina rafflande händelser och
idealbildningar har påverkat stora grupper av
vårt folk. När man läser Ahlgrens analys kan
man inte undgå att dra en innehållsmättad
suck: tänk om en Leonard Strömberg plötsligt
bleve rättvänd och skrev om människorna ur
de frireligiösa, småborgerliga kretsar han kän-
her konstnärligt, psykologiskt, riktigt, sant. Om
han skildrade deras verkliga problem,
ambitioner och förvändheter i stället för som nu
idel konstruktioner och fantasterier — vilka
fascinerande böcker vi skulle få! Men är man
riktigt rättvänd (bra ord för övrigt)
producerar man antagligen inte ”ett femtital romaner”.
”Orfeus i folkhemmet” visar med sin
energiska problemanalys att den moderna svenska
litteraturen inte är så idélös som det brukar
påstås. Dramatiskt och intensivt för den oss
rakt in i tidens sjudande kamp, där ämnen
och motivkretsar rycks undan fotterna på
författarna och gestaltskapande epiker tvingas in
i dröm och diskussion. Ahlgrens bok är
tveeggad. Den kan genom sin saklidelse, sina hårt
allvarliga krav, bli stimulerande och genom
sin schematism farlig. Författaren själv är
tillräckligt intelligent för att inse, att man kan
befinna sig i litteraturens mitt genom att
beskriva en fjärilsvinge och tillräckligt pregnant
för att man ska kunna bända sin personliga
åsikt mot hans. Men man riktigt ryser vid
tanken på vad slentrianmässiga eftersägare
skulle kunna göra av författarens metoder och
teorier. En av Ahlgrens bästa formuleringar är
den när han talar om: ’”det obehöriga äga ej
tillträde’ som det är diktarens första plikt att
överträda”. Men hans egen bok är varken
för obehöriga eller minderåriga. Den borde
absolut barnförbjudas.
Sigfrid Siwertz’ kulturkritiska
essaysamling med titeln ”Det stora bullret” talar
skenbart optimismens språk men är i grunden djupt
pessimistisk, och det verkar både logiskt
riktigt och poetiskt befriande när den förintande
dödsstrålen i slutkapitlet cyniskt riktas mot
alltihop. Hur mycket intressantare och
intensivare är inte Siwertz, när han med blixtrande,
briljanta bilder och associationer som snabbt
växlar porträtterar det negativa i tidens kalla,
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
