Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Sex visa, mer och mindre - Anmälda böcker - Siwertz, Sigfrid, Det stora bullret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEX VISA, MER OCH MINDRE
tomt mekaniska robotfysionomi, än när han
i essayernas slutsummeringar kommer med ett
optimistiskt quand méme och en ”tillönskan”
till diktarna, vars ordalydelse nog kan vara
from, fast ”dess ande så tom, så tom”.
Det är Siwertz’ styrka att porträttera det
negativa, bringa det till klara intellektuella
uttryck. Men med de positiva, på botten
kämpande och levande makterna i vår tid, har
författaren inte mycket känning, förefaller det.
Det verkar i essayerna i ”Det stora bullret”
(om man tillåtes överdriva en smula), som
om hela samtiden med dess kriser och kval
styrdes ovanifrån av poeternas intresseväckande
och så betydelsefulla lilla skara, och som om
det skulle vara en ren formsak och bagatell
för dem att ändra om det hela genom att
snabbt bestämma sig för att bli optimister
i stället för pessimister, begränsade i stället för
”ändlösa”, kvicka och humoristiska i stället för
kvaltyngda. I essayen om ”Den ändlösa
romanen” (där anmälaren sympatiserar med
författarens önskan att få något i diktväg som är
en smula stramt och koncentrerat), fordrar
Siwertz av romanen att den ska ha en sluten
kontur som en blomma eller en fågels flykt.
Men vår tids väsentligaste diktning har av
djupa och nödvändiga orsaker haft en
undersökande karaktär, en prägel av kvalfullt
sökande, och sådana diktarter är det
orealistiskt att jämföra med en blomma eller en
fågels flykt. Essayen blir med alla sina fyndiga
formuleringar besynnerligt missvisande. — En
annan uppsats, ”Det drömfatala och
tidsdikten”, ter sig som en slags ballongartad ingress
till något som egentligen skulle avhandlas. Det
heter i slutet:
”Det är som om mänskligheten mitt i all
sin strävan, all sin vilda iver ändå låge
kull-vräkt och brottades med en ond dröm. Och
vad gör nu diktarnas skara? Söka de väcka
oss och få vårt mod på fötter igen med sånger
och maningsrop, fulla av morgon, svalka och
strålar?”
I sanning en egendomlig uppmaning. Har
ångestdrömmen varit ett slags lek? I sin analys
av det drömfatala avfärdar Siwertz T. S. Eliot
med en fras och nämner inte ens Kafkas namn.
Det visar sig mer och mer, att de diktare som
har drömt igenom den ångestfulla drömmen nu
har ett nattligt evangelium, fullt av gripande
förhoppning, att komma med. Och Kafkas
fruktansvärda ångestdrömmar skänker
inspiration och styrka genom den segt ihärdiga
uppmaningen till ståndaktighet. Är det för övrigt
sant som författaren säger, att drömmen
saknar humor? Finns det inte vitsiga, komiska
drömmar? I Kafkas drömdiktning är humorn
en viktig ingrediens.
I fråga om Siwertz’ karakteristiker av det
negativa i vår tid kan man däremot
reserva-tionslöst beundra. Utomordentligt skildras det
mekaniska skrattet som isar hjärtat. När
författaren jämför det moderna skrattet med
”djurens vredesgrin” är det åtminstone för
mig en ny och slående tanke. Till sitt innersta
väsen skulle alltså vårt skratt vara ett
hånskratt, djupt artskilt från det själfulla leendet
som lyser upp ett ansikte inifrån. Med
intensitet och med fyndiga, slående bilder
karakteriserar Siwertz det öronbedövande reklambullret,
där jätterubrikerna frikostigt tillhandahåller
allt det skrämmande och brutala som sker
i världen, men intet meddelar om det lugna,
tysta arbetets gröna oaser.
”Saken kompliceras ytterligare”, skriver
Siwertz, ”genom vad jag skulle vilja kalla den
planetariska paradoxen. Samtidigt som genom
press, radio, film etc. för första gången i
jordens historia en världsmentalitet håller på att
uppstå, ett alltmera planetariskt medvetande,
samtidigt avgränsa sig staterna allt ängsligare
från varandra med tullar, in- och
utreseför-bud, diktatorisk censur och ofördragsamma
ideologiers kinesiska murar. Som ett offer för
oerhörda motsatsers spänning sitter Tidens
genius med vänstra handen vidöppen och den
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
