Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alma Söderhjelm: Hur skall man skriva en biografi? - Anmälda böcker - Wikberg, Sven, Wilhelm av Oranien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALMA SÖDERHJELM
och varthän som är det hemliga direktivet
och målet för biografien.
Även utan jämförelse håller boken om
Nederländernas frihetskämpe, den tyste Wilhelm av
Nassau och Oranien, de mått man vill ställa
på en populär biografi — här äro
proportionerna ju av synnerlig vikt. Boken är lättläst,
genomandad av intresse för ämnet, av kärlek
till personligheten som skildras, av öppen och
ärlig övertygelse. Ja, även av tro, utan
fanatism. Just så skall en populär biografi skrivas.
Man läser boken som en roman och även för
den initierade medför den en hel massa nytt.
Inte ett ögonblick har man känslan av att
författaren behövt taga till sin egen ”fatabur” för
att fylla i vad som fattas, materialet kännes
mäktigt och stort nog för att leverera stoff
både i de stora dragen och detaljen, både till
relieferna och bilderna. Överhuvud måste man
säga, att allt är valt med urskillning och icke
utan sinne för dramatisk spänning. Till och
med skildringen om Oraniens
krigsförberedelser i främmande land är intressant, för att inte
tala om Albas hemska metoder och manövrer.
Personerna äro givna i enkla drag, flärdlöst
och naturligt presenteras de och de stanna
i minnet, den tveksamme Egmont där han
sitter i sitt fängelse, i vilket väggarna äro
överdragna med svart och där vaxljusen brinna
natt och dag — eller när han vid schavotten
avlägger sin röda siden jacka, sin
guldbrode-rade mantel och plymhatt och lägger huvudet
under bilan — ända till sjörövaren de la
Marek, denne originelle stamfader för en
frejdad släkt, som hade svurit att inte klippa
hår och skägg, innan Nederländerna var fritt.
Kvinnorna spela i hans bok varken för stor
roll eller äro de bortglömda — ettdera brukar
ju vara fallet i biografierna om män av män.
De gå och komma, gifta och skilja sig, lika
naturligt som i verkliga livet; några
kvinnoporträtt äro till och med intressant gjorda,
som till exempel Oraniens tredje hustru, Anna
av Sachsen, som visade psykopatiska drag
efter den första kärleksyrans slut, vilka
mynnade ut i sinessvaghet. Det finns vissa scener,
som äro gjorda med mycken, jag ville säga
filmatisk verv. Är det inte intressant att
konstatera, att även på historieskrivningens
område filmens inflytande kan skönjas — i
synnerhet populärhistoriens. Jag nämner bland
andra scener historien om Leydens befrielse.
Man jämför alltid Oranien med Gustav Vasa,
och kanske finns det några tidsdrag som de
ha gemensamma. Men vilken uthållighet,
vilken tapperhet, vilken stålvilja fordrades det
inte av det lilla holländska folket och av dess
ledare för att kämpa sig fram till friheten och
toleransen? Och hur har inte detta lilla land,
Holland, varit ett föregångsland, en kulturprick
i världsbarbariets system, hur har inte
friheten och toleransen i alla tider haft sitt
hemvist där! Många gånger lägger man en bok
ifrån sig med bara en känsla av avsmak över
de grymheter den innehåller och som man
tycker inte tjänat något till. Wikbergs biografi
över den ”tyste” lämnar åtminstone intrycket
att för en gångs skull ett folks oerhörda
prövningar och olyckor inte voro alldeles förgäves.
Ville man komma med en anmärkning, så
vore det med en rent metodisk. I en så levande
bok och en så följdriktig skildring kunde
författaren gärna ha kostat på sig bortlämnandet
av sådana gammaldags och utdömda vändningar
som ”den blivande hugenottchefen”, ”den man
som en gång skulle så mycket låta tala om sig”
med mera sådant. En historiker, i synnerhet en
biograf, är icke någon trollkarl och får inte
kunna se in i framtiden. Han måste stå på den
punkt där skildringen ställer honom. Det som
är essayisten, den artistiske och skönlitteräre
skildraren, tillåtet, nämligen att se framåt och
tillbaka, resonera stillastående, är inte tillåtet
för biografen, det är ett av de småting, som
utgör skillnaden mellan de tvås metoder.
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
