Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ljungquist, Walter, Resande med okänt bagage, anmäld av Georg Svensson - Gummerus, E. R., Farväl: Arkadien, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
verk. Men jag kan i så fall endast bekänna
min svaghet: jag har fallit för den, låtit min
kritik åter och åter vaggas till ro av denne
enträgne vädjare, denne vällustige
orddrömmare. Härtill har väl bidragit att modern
svensk litteratur föga immuniserat en mot
den fullblodsromantik, som blommar så
tropiskt i Ljungquists roman. Av en vanlig svensk
prästgård, några hektar hederlig småländsk
urskog och ett gammalt kråkslott har han
skapat ett romantiskt sceneri av vild och
dunkel skönhet varöver han välvt en sinnrikt
eklä-rerad rundhorisont. Det är sant att språket
i boken också är urskogsmässigt yppigt och att
adjektiven och tiraderna formligen ropa efter
en röjande yxa, men framställningen bäres av
en intensitet som fått sin belöning. Man skall
inte glömma dessa fantastiskt sköna, milshögt
upptornade molnlandskap, dessa dimsjuka
sommarängar och dessa sagolika skogspromenader
till Trynmossen och Svårmodets sjö, inte heller
Teresias udde med sin paviljong och sina
popplar under vilka Bodils schäfrar en dag
påträffades ihjälskjutna. Ja, paradoxalt nog,
man skall inte ens glömma Bodil själv, denna
kliché till människa, ty så prunkande och
förtrollande är den matta av ord som författaren
rullat ut framför henne på hennes irrande
vandring.
Vad nu motsatsen till en Pyrrhusseger kallas
så kan det användas om ”Resande med okänt
bagage”. Den är kanske, ja, troligen, en mycket
dålig bok, men den är också mycket nära att
vara en högintressant roman.
Georg Svensson
En ungdom i Italien
E. R. GUMMERUS: Farväl Arkadien.
Bonniers. 6: 50.
Namnet E. R. Gummerus har man tidigare
sett under icke talanglösa litteraturrecensioner.
I sin första roman har Gummerus tydligen
nedlagt en del av sin egen utvecklingshistoria;
man skulle kunna säga att han recenserat sitt
eget liv. Han bemödar sig mer om redogörelse
och analys än om omedelbart berättande och
gestaltande. Bokens människor stannar på ett
visst avstånd, mot bakgrunden av ett snabbt
men suggestivt skisserat landskap. Inte minst
huvudpersonen förblir ganska ogripbar; man
får honom vältaligt förklarad för sig men
upplever honom inte. Han heter Andreas
Borne-mann och är en tjuguårig finländare, som levt
det mesta av sitt liv i Italien, i ett slags
romantisk landsflykt med sin lite ytligt världskloka
mor. Han har vuxit upp i egendomlig isolering
från tillvarons realiteter, där alla utom modern
tyckts honom vara statister i en värld skapad
för hans privatbruk. Och nu, efter moderns
död, reagerar han mot allt som världen vill
påtvinga honom, ideal och plikter, lidelser och
tvång. Han betraktar sig som den födde
antagonisten och nejsägaren; bland vännerna
kallas han för filosofen och gäller för
kvinno-hatare. I själva verket är han blyg, hämmad,
oskuldsfull, och hans förnekelse av livets
lockelser och verkligheter bottnar väsentligen
i bristande anpassning.
Släkten i Finland vill att han ska resa hem
och förmyndaren drar in underhållet, men
han vägrar att lämna sitt Arkadien på
befallning. Han träffar en ung kvinna av
sydamerikanskt ursprung som skickligt hetsar honom
till förälskelse och får honom att snubbla över
sin filosofattityd. Han hamnar i hennes armar,
rädd, kärlekshungrig, obeslutsam om sin
inställning till henne. Äventyret får ett brått slut,
men då har han likväl lärt något om sig själv,
fått sitt förhållande till verkligheten justerat.
Illusionen slocknar kring hans ungdoms
arkadiska land och han kan lämna det, färdig för
nya erfarenheter.
Det är en utvecklingshistoria som det fallit
sig naturligt för dess författare att nedskriva.
Det förmärks knappast någon starkare passion
i den, det blir ingen uppriven bikt. Boken
äger i stället ett svalt behag, en stillsam
melodi, en akvarellmjuk avtoning. Miljöns
aktuella, yttre dramatik spelar heller ingen
framträdande roll i skildringen. På något
undantag när verkar de människor bland vilka
Andreas Bornemann rör sig obesmittade av
fascismens brutala romantik. Med sitt fina
sinne för landskap får likväl författaren i
förbigående fram motsättningarna mellan uråldrigt
och ungt i Italien, likaså dess nutida förening
av uråldrigt och ungt, av primitivt och modernt.
”Det låg något sfinxlikt över detta landskap,
liksom slitet och förtrampat av tidernas tunga
steg. Det steg ett subtilt gift från denna
förödda jord, mättad av ett alltför stort och tungt
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
