Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gummerus, E. R., Farväl: Arkadien, anmäld av Artur Lundkvist - Starfelt, Viveka, Narkissos, anmäld av Margit Abenius - Golowanjuk, Jascha, Paraplymakarens barn, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
förflutet.” Men mitt i den civilisatoriska
ålderdomen gör sig naturens eviga ungdom
gällande, samtidigt som även den civilisatoriska
förnyelsen sätter in.
Boken ter sig som en tankfull, psykologisk
pastell från ett gammalt land där nya
människomassor skriar efter mörkt bröd och
blodigt drama. Artur Lundkvist
En debutroman
VIVEKA STARFELT: Narkissos. Bonniers.
4: 75.
Det finns säkert många tråkiga människor
i detta land, men tråkigast av alla, ja,
meningslösa ända till obefintlighet, tycks ändå vissa
societets- och så kallade artistkretsar i kungl.
huvudstaden vara; det vill till det forna
grönköpingsbladets vis comica eller en Gunilla
Wettergrens fonetiska gehör för att
överhuvudtaget ge dem något slags litterär
realitet. (Dorothy Parkers fräna konst bör man
kanske inte ens nämna i sammanhanget.)
I en sådan huvudstadsmiljö av i går eller
i förrgår utspelas delvis Vi veka Starfelts
”Nar-kissos”. Man uttrycker sig på förfrågan helt
en passant i den här stilen: ”Men han har
andra kvaliteter. Viktigare tycker jag. Han
har värme och sensuell charm. Han är
ovanligt emotionellt begåvad. Jag känner honom
ganska väl — vi har levt tillsammans i över
två år.” I ett gäng av denna art hamnar en
ganska impulsiv och egocentrisk ung flicka
från landsorten vid namn Ulla, som är
tillräckligt frisk för att bli sjuk av den fadda
och enfaldiga erotiken och atmosfärens
förljugenhet. Sanerande krafter och mekanismer
i hennes själ styr om en barmhärtig nervkris,
och hon slungas förvandlad upp på en ny
strand, rakt på en gudomlig yngling. . .
Gudomlig men inte Narkissos. Mjuka
havs-dyningar slår mot den skånska stranden. Det
är onekligen en uppbygglig förändring.
Viveka Starfelts Stockholmsskildring är en
debut och som sådan anmärkningsvärt driven
och skolad med avseende på det stilistiska.
Särskilt händelseförloppen återges med
impulsiv fart och abandon. Författarinnan skildrar
och berättar: hon konstruerar inte. Det är
därför egendomligt att romanen som helhet gör
ett så pass otillfredsställande intryck. Ämnet
står på något sätt författarinnan för nära, det
smiter som handsken efter handen, hon har
inte fått något perspektiv på det. Sådana
slappa och meningslösa miljöer måste skildras
antingen med hånets och karikatyrens svidande
vapen eller med en konstnärlighet som vågar
säga allt och säger det rentut och skoningslöst.
Det är då som befrielsen kommer, och i Viveka
Starfelts roman saknas detta renande och
befriande element. (Detsamma torde
förhållandet ha varit med den omdiskuterade pjäsen
”Kvinnorna”.) Romanens första parti står som
skildring högre än det senare, uppbyggliga,
där man måste fråga sig, vart alla de
föregående händelserna egentligen tar vägen. Det
är som om de vore totalt bortspolade. Skulle
det kunna vara de moderna
omvändelsehistoriernas dubiösa psykologi som förrädiskt
börjar influera även de ”ofrälsta” romanerna?
Efter läsning av ”Narkissos” kan man tryggt
påstå, att Viveka Starfelt har god
berättar-begåvning och formell talang, men det finns
ingenting som särskilt tyder på, att hon också
kan bli författare, en riktig, som griper oss
och angår oss. Margit Abenius
Sagor för vuxna
JASCHA GOLOWANJUK: Paraplymakarens
barn. Wahlström & Widstrand.
9: 50.
Lika litet som det skulle falla en österländsk
sagoförtäljare in att lyfta ett moraliserande
pekfinger, lika litet hemfaller Jascha
Golo-wanjuk åt sådana gester. Han berättar för
glädjen att berätta; hans konst är i grund
och botten hjärtans naiv. Ur sin turban, som
han ärvt från någon givmild häxmästare (man
vet inte vilken, men säkert är, att han kunde
förekommit i ”Tusen och en natt”) skakar han
fram frukter, som än äro söta och behagliga,
än beska att bita i. Författaren tar aldrig
parti, fast han skildrar de mest skriande
motsatsförhållanden. Med barnslig förtjusning
betraktar han den omväxlande och brokiga
ghettovärld, dit han inviterar läsaren på en
tripp, som är avsedd att ömsevis framkalla
inte alldeles obehagliga rysningar och storögd
begeistring över den makalösa brokigheten i
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
