Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lawrence, D. H., Den befjädrade ormen, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
två år. Vistelsen i detta land kom att avsätta
djupgående spår i hans novellistik, men de
egentliga frukterna av hans mexikanska
upplevelser äro reseskildringen ”Mornings in
Mexico” och den nu på svenska föreliggande
stora romanen ”Den befjådrade ormen” (”The
Plumed Serpent”).
Estetiska kategorier bli ganska flytande
begrepp, då det är fråga om denne författare.
”Den befjädrade ormen” är minst av allt en
roman i klassisk och vedertagen bemärkelse.
Den är en fritt komponerad, sangviniskt
utformad berättelse av en alldeles egendomlig
färgprakt och styrka; men kanske det är
bättre att kalla den en lyrisk bekännelse och
ett religiöst dokument, ty den är bådadera
i samma andedrag och i långt högre grad än
en ”roman” i hävdvunnen mening.
Det skulle fordras betydligt större utrymme
än vad som här står till buds att ingående
granska den religiösa förkunnelsen i detta
dokument — och att ingå i polemik med den.
Som bidrag till belysningen av Lawrences
föreställningsvärld, hans program om man så får
uttrycka sig — ”den nya hedendomen”, ”den
nya mystiken”, ”den nya livskänslan” och vad
det eljest fått för benämningar — är ”Den
befjädrade ormen”, vid sidan av hans ”Fantasia
of the Unconscious”, hans kanske viktigaste
verk.
Själva berättelsens gång kan här återges
endast med några enkla kritstreck. Läsaren
konfronteras först med en av bokens
huvudpersoner, den fyrtioåriga irländskan Kate, som i
sällskap med ett par amerikanska män — Owen
och Villiers, båda besatta av den typiskt
amerikanska sjukan: den kalla och impotenta
sensationslystnaden, det ständiga livsjäktet —
åser en tjurfäktning i Mexico City. Med
enastående åskådlighet skildrar Lawrence denna
bloddrypande och förnedrande hästslakt, som
kommer en att storkna. Den kommer i hans
framställning att sammanfatta och symbolisera
hela karaktären av det olyckliga Mexiko, detta
av revolutioner och skadegörelser, av
sadistiska upptåg och meningslösa guerillafejder
förhärjade och förpestade land, passionerat,
grymt men i grunden maktlöst, gåtfullt och
blixtlikt uppflammande men utan energi och
målmedvetenhet.
Irländskan, som lider av kulturtrötthet utan
att därför kunna eller vilja helt uppgiva sin
europeism, fängslas emellertid mer och mer av
det hemlighetsfulla landet och dess infödda,
indianska befolkning, som lever i en atmosfär
av liksom tungt ruvande ovilja, och hon slår
sig ner i det inre av landet. Vid en nattlig
fest, eller snarare rit, anordnad och utförd av
de infödda, fascineras hon av dansrytmen, de
patetiska hymnerna, trummornas dova buller
och flöjternas vilda, uråldriga klang. Hon
kommer i beröring med Don Rainon och
Don Cipriano, den förre berättelsens egentliga
huvudperson och jämte den senare Lawrences
språkrör. Don Ramon är ledare för en
egendomlig religiös rörelse, som satt som sitt mål
att utdriva katolicismen och upprätta den
hedniska kulten av Den befjädrade ormen,
Quetzalcoatl, som han själv personifierar.
Indianblodet Don Cipriano, som är general
och som sådan har stort inflytande inom
armén, är hans närmaste förtrogne och
medhjälpare. Först tveksam, sedan alltmer
förhäxad, ansluter sig Kate till dessa män.
Berättelsen kulminerar, då hon viges till Don
Cipria-nos maka i det före detta katolska kapellet,
som efter en regelrätt autodafé, där de kristna
relikerna gått upp i rök, nu inrättats till
andaktsrum för Den befjädrade ormens växande
skaror. I sitt samliv med Don Cipriano når
hon som kvinna sin bestämmelses höjd; hon
uppnår — för att tala i Lawrences anda —
ett medvetande om det egnaste i sitt eget väsen
genom att få beröring med något kosmiskt och
överindividuellt, eller, i Don Ramons
terminologi, ”Morgonstjärnan”, symbolen för såväl
tillvarons natt- som dess dagsida. I dessa
gränstrakter känner hon sig uppfylld av ett
nytt, kosmiskt fluidum, en magisk substans.
Den omvandlingsprocess, hon undergår, har
här endast kunnat anges i en vag formel, det
skall villigt erkännas, men det är i så fall inte
helt och hållet anmälarens fel. Ty ”Den
befjädrade ormen” är ett i sin mystik dunkelt och
svårtillgängligt verk. Den hedniska
förkunnelse, som Lawrence lägger i Don Ramons
mun, och som i mycket får anses vara hans
egen, är ett svårfjällat kapitel. I hur hög grad
Don Ramons nya religion bygger på åldriga,
aztekiska föreställningar, undandrar sig
anmälarens bedömande. Det är också i detta
sammanhang en bisak. Huvudsaken är, att det
är Lawrence som framlägger den. Vad den
går ut på, är ingenting annat än vad denne
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
