Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Traven, B., De hängdas revolution, anmäld av Eyvind Johnson - Paul, Elliot, Spansk stad lever och dör, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
gelse att varje flyktförsök är omöjligt: antingen
upphinns den desperata flyktingen av de
beridna förmännen, som inte visar någon pardon,
eller så går de under i djungeln. Trålarnas
ödmjuka klagan hjälper inte, de är prisgivna
och maktlösa i livegenskapen, de saknar den
enighetens styrka som kunde vara ett vapen
i striden för en någorlunda dräglig tillvaro.
Men liksom alla diktatorer, vilkas medel att
hålla sig kvar vid makten varit piska, skräck
och mutor, drabbas även Diaz av sitt öde. Han
har pressat det mexikanska folket för hårt, han
har utdelat för många ämbeten och det finns till
sist inga kvar åt de massor som måste lugnas.
Han har lagt på för tunga skattebördor och
ödelagt för många existenser; det hela går
inte ihop längre. Och oberoende av varandra
men ungefär samtidigt börjar upprorseldarna
flamma över hela landet. Ledare för det
utplå-gade folket stiger fram, missnöjets
organisatörer arbetar ivrigt, och en dag ljuder ropet på
jord och frihet överallt på monteriorna.
Indianslavarnas ödmjuka mummel stiger till
förbittrade rop på hämnd. De gör sig kvitt sina
plågoandar, bryter sig ut ur fångenskapen,
marscherar genom djungeln ner mot mer
civiliserade trakter och uppgår som grupp
i revolutionsrörelsen.
Detta är vad Traven berättar om i ”De
hängdas revolution”. En fortsättning, gissar
man, kommer att följa. Han har nått till den
punkt i historien om den mexikanska
revolutionen då folkets lidanden blivit alltför stora,
då tålamodets gräns nåtts och den utifrån sett
så starka diktaturen brakar samman. Traven
bekräftar utan att för övrigt dra några
paralleller den tro på människornas och
mänsklighetens förmåga att i de allra mörkaste stunder
av förtryck och slaveri trots allt kunna resa
sig, som vi alla måste hysa för att värdigt
kunna förbättra civilisationen och tjäna
kulturen. Han påvisar hur det är de undre och
allra understa skikten i samhället som får ta
den första stöten och det svåraste värvet. Detta
är ju logiskt; mindre logiskt är det att dylika
kraftansträngningars resultat ofta förråds av
dem som borde stå som den verkliga
humanismens talesmän. Kulturen vilar ändå ytterst
på fritt arbete och fria arbetare.
Eyvind Johnson
Förödelse över Ibiza
ELLIOT PAUL: Spansk stad lever och dör.
Översättning av Karin Fagerholm.
Vepe Förlag. 6: 50.
När spanska inbördeskriget utbröt hade
amerikanen Elliot Paul levt på ön Ibiza i
åtskilliga år; han var väl förtrogen med im
vånarna och den dagliga livsföringen i den
lilla staden Santa Eulalia. Nu är staden
ödelagd och dess befolkning bortsopad, efter att
ha levt i fred sedan morernas utdrivande för
sjuhundra år tillbaka. Elliot Paul har på ett
ytterst gripande sätt levandegjort den
mänskliga innebörden i denna tragedi, som dock bara
utgör en liten del av den väldiga spanska
tragedien. Livsrytmen var fulländad i Santa
Eulalia, där kulturen var så organisk att den
föreföll instinktiv. Fiskare, lantbrukare,
hantverkare levde mänskligt intensivt, arbetade hårt
och var mycket fattiga i många fall, men ägde
en oersättlig inre frihet. De var individer, de
var män och kvinnor, deras samhälle vilade
inte på ideologiska abstraktioner utan på den
76
naturliga relationen mellan verkliga människor.
De arbetade i morgonsolen, vilade under
mid-dagssiestan, drack sitt vin om kvällen, trotsade
präster och gendarmer. Elliot Paul var som
en av dem själva, delade deras intressen och
förhoppningar, undervisade de unga flickorna
i engelska, spelade dragspel vid danserna och
trakterade den skröpliga orgeln i kyrkan.
Livsglädjen, vinglädjen, musikglädjen hade han
gemensam med dem.
Det enkla, fredliga livet i Santa Eulalia får
sitt patos av den grymma, meningslösa
förödelse som gått fram däröver just när det
tycktes att folket kunde räkna med en något
ljusnande framtid. I detta perspektiv, som är
det enda verkligt berättigade perspektivet,
framstår de vettvilliga fascisternas, den
lands-förrädiska överklassens och kyrkans brott som
alltigenom djävulskt, ett utslag av en
bottenlös, egocentrisk cynism, som i grunden är en
art av dumhet. Det är en dumhet alstrad av
förvänd verklighetsuppfattning, ett ödesdigert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
