Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Paul, Elliot, Spansk stad lever och dör, anmäld av Artur Lundkvist - August Strindbergs och Ola Hanssons brevväxling 1888—1892, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
resultat av långvariga, oförtjänta
klassprivilegier. Elliot Paul var med om de första
veckornas hemsökelser på Ibiza, börjande med
en provisorisk militärdiktatur, som slogs ner
av republikanska frivilliga från fastlandet, och
följd av en uppgivelsens tid då ön utlämnades
åt italienarnas bombardemang och
kulsprute-razzior. I sista minuten räddade sig Paul med
sin familj ombord på ett tyskt krigsfartyg.
Konstnärligt är det skildringen av Santa
Eulalia i fredstid som står högst med sin
detaljrika miljömålning och sina säkra, klarskurna
människostudier. Men det är upplevelsen av
katastrofen som ger framställningen dess mörka
underton, dess inslag av otröstlig tragik.
Männen som varit hans vänner kan Paul inte
annat än prisa lyckliga som fått dö när de
endast tillåtits leva i outhärdlig förnedring.
Hans största medkänsla gäller de unga
kvinnorna, som nödgats överleva männen. ”De är
för gamla och kloka att tro att blodbad är
livets naturliga gång och att överbödlarnas ord
kan rättfärdiga det, för unga att glömma vad
de hade hoppats på och vad de tvingas att
åse. Bördan av ett ödelagt land faller på dem.”
För dem givs ingen annan möjlighet än att
plåga sina kroppar till att föda barn,
underkastade män som de föraktar, ”i ett land som
är betäckt av blod och vars ruiner stinker av
outplånligt förräderi”.
Låt mig citera ett stycke som rymmer både
situationens fakta och författarens patos:
Det fanns ett halvt dussin kommunister och ett
halvt dussin fascister i Santa Eulalia och tretusen
män och kvinnor som bara önskade att
ytterlighets-männen och förrädarna skulle låta bli att strida.
Vålnader och levande människor, återtåg för ett
ögonblick era platser i staden som den en gång var!
Förtvivlade kvinnor, slut er till era män! Tag era
murslevar, murare, era nät, fiskare! Ställ upp er i
solskenet under det gnistrande gröna lövverket,
mellan de lysande vitrappade husen bland frukter,
blommor, trädgårdar, sädesfält, fåglar och bin! —
Drag er till minnes hur ni då kunde sträcka er efter
era minnen som om de varit frukter i en korg, kunde
välja bland dem, omsorgsfullt eller på måfå, bland
dem som låg långt tillbaka i tiden eller bland de
senare och finna dem alla fläckfria. Hur högt skulle
ni värderat er ö, landet som var ert och era fäders,
havet och himlen och luften, olivträden och
mandelträden och eucalyptusträden, barrträden och
palmerna? Lager, timjan och salvia? Vita hus med
festoner av rödpeppar, öppna dörrar, djupa skuggor,
sjöfåglar, strandfåglar, ödlor, bin? Gamla
människor (två och två eller ensamma), föräldrar, makar,
hustrur och barn? Liv, frihet, framtidslycka?
Ägodelar, bohag, varulager?
Räkningen på en stad, komplett med
invånare och tillbehör, borde sedan tillställas
general Franco och de andra ansvariga. Men
författaren tillägger: ”Man får inte sätta priset
för högt, ty med varje morgonpost i all
evighet kommer otaliga liknande räkningar att
stoppas ned i samma brevlåda.”
Elliot Pauls bok ger uttryck åt en stor smärta
och en förnedrande skamkänsla. Det är känslor
som diktarna delar med folken, terroriserade
av gangstervälden och förrådda av ömkliga
krämardemokratier. Artur Lundkvist
Författarbrev
August Strindbergs och Ola Hanssons
brevväxling 1888—1892. Bonniers.
8: 50.
Den mönstergilla utgåva av Strindbergs och
Ola Hanssons brevväxling, som det bonnierska
förlaget ombesörjt, är en akt av osjälviskt
sakintresse, ty dessa brev torde knappast kunna
påräkna något intresse utanför
litteraturforskarnas led. Därtill ha de alltför litet av vare
sig litterär eller djupare personlig karaktär.
Men de innehålla ett otal notiser och
upplysningar, som för forskningen äro av stort värde,
och de belysa ett litet vägstycke i utvecklingen
där de båda diktarna färdades parallellt med
varandra.
Hösten 1888 befann sig Strindberg i
Danmark, där han bland andra planer umgicks
med tanken på att starta en försöksteater med
hustrun som primadonna. Han skriver till Ola
Hansson i Skurup i Skåne och föreslår honom
en dramatisering av ”Paria”. Inom kort
avlägger denne ett besök hos Strindberg i Holte,
och snart är korrespondensen i gång och
fortgår med en del avbrott fram till september
1892, då de förenades i Friedrichshagen
utanför Berlin för att åter skiljas — denna gång
som ovänner. Vid den tid då brevväxlingen
inledes har Strindberg börjat kalla sig själv
aristokrat och uttala sig föraktligt om ”de
små”. Det är sina sociala och äktenskapliga
mindervärdighetskomplex han
överkompenserar på detta sätt, och Nietzsche kommer då
som på beställning för att underblåsa hans
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
