Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - August Strindbergs och Ola Hanssons brevväxling 1888—1892, anmäld av Holger Ahlenius - Voigt, F. A., Given kejsaren..., anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
idéer. Ansatser till storhetsvansinne och
förföljelsemani förknippas, symtomatiskt nog,
med fantastiska rasfunderingar och
antisemitiska hugskott. Samtidigt har han börjat
intressera sig för hypnotism, naturvetenskaplig
mystik och själssjukdomar. Då Ola Hansson
skickar honom Edgar Allan Poe verkar det
därför som en uppenbarelse på honom. ”Nästa
tidehvarf blir E. P.”, utbrister han med en
av de hastiga slutsatser som voro så oändligt
typiska för honom; ”Tschandala” är ”Poe före
Poe”, det vill säga innan han läst den
amerikanske författaren.
Ola Hansson har vid samma tid kommit in
på besläktade tankebanor via sitt intresse för
psykopatiska och ärftlighetspsykologiska
problem, delvis betingat av hans egenartade
ställning som högt förfinad, hypersensibel
kulturmänniska uppvuxen i rustik bondemiljö.
Även han har tagit djupa intryck av Poe och
Nietzsche, och nu gå bokpaketen och epistlarna
tätt mellan de två diktarna. Det är inget tvivel
om vilkens brev som göra det mest sympatiska
intrycket på en vanlig dödlig. Ola Hansson
utreder och diskuterar — Strindberg
dekreterar; den förres åsikter äro tankeresultat, den
senares temperamentsutbrott. Men snart,
alltför snart nedsjunker korrespondensen till rena
yrkespratet. Det är frågor och motfrågor om
recensioner, premiärer, förlagsangelägenheter,
översättningar, litterärt gruff, misshagliga
kolleger och dylikt. Som så ofta behandlar
Strindberg sin kontrahent som ett stadsbud och
överhopar honom med frågor och uppdrag. Han
blir högst irriterad om Ola Hansson inte svarar
punkt för punkt. Denne har en ängels tålamod,
men någon gång tycker han nog, att
Strindberg också kunde beflita sig lite bättre om
hans intressen, varvid det majestätiska svaret
blir, att det nu kan vara nog med
affärsangelägenheter. Fullt samstämmiga äro dock de
båda dioskurerna i sitt skall på det oförstående
och okultiverade hemlandet, men medan
Strindberg alltid med många band skulle förbli
knuten till fransk kultur, så är Ola Hansson
med sin spirande pangermanism långt mer
hemma i Tyskland. Här låg nog ett av fröen
till den kommande dissonansen mellan dem,
men på Ola Hanssons varma beundran för
Strindberg och på hans osjälviska åstundan att
vara denne till nytta kan man inte tvivla. Sitt
tydliga och rörande språk härom tala de
kan
ske vackraste raderna i hela brevväxlingen. De
återfinnas i Ola Hanssons brev av den 22/10
1889, då han förbereder sin bosättning
utomlands: ”Måtte du ge ut nånting till julen! Det
är det enda på svenskt språk, som jag kan
hålla af med hela mitt hjerta. Den eventuella
ställning, som jag kan få derute, har jag
bestämt med mig sjelf att använda i främsta
rummet till att få din produktion
uppmärksammad och uppskattad så som den enligt min
mening förtjenar. Detta är ingenting som du
behöfver att känna dig tryckt af; det är mitt
eget behof, att få säga detta. Och det fins
ingen annan i Sverige som jag känner detta
behof att göra nånting för. Om jag med min
sympati och verksamhet kunde förskaffa dig
ett enda ögonblicks värme i själen, skulle jag
vara glad.” Holger Ahlenius
Marx, Lenin och Hitler
F. A. VOIGT: Given kejsaren ... Översättning
av Karin Alin. Natur och Kultur.
6:—.
Titeln till ovanstående arbete förefaller
dunkel, tills man får klarhet om vad författaren
vill säga. Mr F. A. Voigt, känd medarbetare
i den utmärkta engelska tidningen Manchester
Guardian, har ett ganska klart program att
ge. Man menar, att Kristi budskap, ”given
kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud
tillhör”, på ett uppseendeväckande sätt har
åsidosatts inom nutidens diktaturstater. Där
ger man, menar han, åt kejsaren även vad som
tillkommer Gud. De moderna diktaturerna har
nämligen försökt ersätta religionen genom att
i dess ställe sätta en ny tro med tillhörande
eskatologi. I detta avseende liknar den tyska
diktaturen på håret den ryska, menar Voigt.
Jag kan inte finna annat än att de
jämförelser författaren i detta sammanhang gör
mellan Hitlers lära och
Marx-Engels-Lenin-Stalins är särdeles träffande. Såväl Hitler som
de kommunistiska teoretikerna laborerar med
hypotesen om ett förgånget salighetsrike, som
senare på något mystiskt sätt har gått förlorat.
Enligt den kommunistiska teorien är det
kapitalisterna, som har infört synden i världen,
medan Hitler låter judarna överta denna trista
roll. Och såväl marxisterna som Hitler
speku
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
