Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Boplatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOPLATSEN
hövdingen åt en av de uppassande trälinnorna
och hon gick till trälhuset med en befallning.
Trälinnan med barnet reste sig gråtande på
knä med barnet tryckt mot bröstet.
Dörren till det stora stockhuset stod öppen
mot sommarkvällen. På vardera sidan om
långbordet satt sex eller sju kämpar och bakom
dem hängde de svarta och gula sköldarna
i rader. Bakom hövdingens plats var huset
avbalkat och där hade han sin familj.
Kämparna sov på sina säten eller på jordgolvet.
Strax innanför dörren satt några manliga
trälar som var antingen påfösare eller särskilt
skickliga i sitt yrke.
När modern kom utkrypande från det lilla
huset med barnet tryckt mot bröstet, böjde sig
kämpar och trälar fram och såg ut emot henne
genom dörren. Två gånger stannade hon på
stigen mellan husen. Hon tänkte på flykt och
såg mot skogen med droppande ögon, men
vargflockens blickar inifrån huset band henne
och drog henne dit. Om hon flydde, skulle de
störta upp, förfölja och gripa henne innan hon
fann ett gömställe. En hund reste sig ur gräset
vid stigen, gäspade och följde vädrande efter
henne några steg.
Hon klev över de två stockhöjder som
utgjorde tröskeln, försökte torka bort tårarna
mot sin högra axel och gick fram till
hövdingen. Elden och den borttågande dagen
blandade sitt ljus och förstorade gestalterna
omkring henne. Hon lade ned barnet framför
hövdingens fötter och försökte läsa i hans
ansikte genom dunklet. Nu satt alla kämparna
vända mot hövdingen, orörliga. Man kunde
tagit dem för träbilder om icke en och annan
rört på skägget av spänning eller medkänsla.
Barnet hade ett stycke tyg lindat om magen
men var för övrigt naket. Det rynkade ihop
ansiktet för att börja skrika men fick se elden
och blinkade förvånat mot den. Det hade svart
hår och två av kämparna tittade menande på
varandra och på moderns askfärgade
hårmassa.
Hövdingen satt tyst och orörlig, lutade
huvudet mot ena handen och såg ned på
barnet. Hans korta, grova ben var korslindade
med hudremsor och hans svärdfäste var
vackrare än de andra kämparnas. Hårfästet tog vid
strax ovan ögonbrynen, pannan bestod endast
av ett par röda veck. Näsan var tjock och
skägget brunt. I likhet med kämparnas var
hans skägg mörkare kring munnen av
matrester och smuts. Modern stod framför honom,
snodde händerna om varandra och släppte inte
hans fula ansikte med sin blick.
Trälarna nere vid ingången, som var trötta
efter dagens arbete, följde med ringa intresse
vad som hände längre upp i huset. Alla utom
en. Han satt på huk som till språng, huvudet
sköt fram och ögonen brann som kol av
spänning och hot. Han hade bredare kindkotor än
de andra och håret föll i två jämnklippta flikar
ner över dem. Hövdingens blick vandrade en
gång ned bland trälarna, och när han såg den
svarta varningen i trälens ansikte, rörde sig
skägget och visade ett föraktfullt småleende.
En yngre kvinna tittade fram vid avbalkningen
och såg oroligt mot den tysta gruppen.
— Stor och Tan, kallade hövdingen.
Två av trälarna vid dörren reste sig och
kom fram. Hövdingen pekade på barnet med
foten och sade:
— Sätt trollynglet ut i skogen.
Tan grep hastigt tag i barnet, höll det mellan
händerna och gick mot utgången, följ d av Stor.
Modern sprang efter och grät högt, men
kämparna reste sig och stod som en mur mellan
henne och trälarna som gick bort med barnet.
Det sprattlade och skrek när de kom utanför
och nattsvalkan slöt om de späda lemmarna.
Kvinnan bakom avbalkningen såg efter dem
och tryckte sitt eget barn mot bröstet. När
Tan och Stor var borta, vände sig den
svart-hårige trälen om och såg ännu en gång på
747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
