Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Boplatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOPLATSEN
var olika alla andra. Han var naken och hade
väl varit i strid.
För honom betydde kvinnan just då endast
mat åt barnet som låg under stenarna. Han
grep henne i armen och drog henne med sig
medan han utstötte några ord, så att hon skulle
begripa. Men hon visste redan och sprang med
ilande glädje i hela sin varelse bredvid den
hon hatat och fruktat.
Hon kände blodet rinna varmt utefter benen
av den häftiga farten och som i en dröm såg
hon den kyliga sänkan där skovelvingade fåglar
flög emot dem med ängsliga skri. Hon kände
tallåsens varma grus under fotterna och så
sval granskogsmossa igen. Medan Holme välte
undan stenarna satte hon sig ned för att dölja
blodet för honom. Hans vita kropp dök in
i hålet, hon hörde barnet kvida och så hade
hon det i sin famn.
Mjölken rann som en vit tråd nedför det
ena bröstet medan barnet åt ur det andra.
Holme stod lutad mot stenblocken och såg på.
Han vände sig halvvägs från kvinnan för att
han var naken. De hotfulla vecken var borta
från hans ansikte och han såg lugnt och
vänligt genom den första gryningen. Hans klädnad
låg bredvid kvinnan och med ena handen rev
hon mossa, torkade av barnets gula träck och
räckte den med ett osäkert leende till ägaren.
Hon upptäckte förskräckt blodet på barnets
ben, men fadern sade ingenting om att han
tagit det ur käftarna på ett vildsvin.
Han stod och tänkte på att han ännu en
gång måste till boplatsen och att det skulle bli
farligare nu i dagningen. Men hans yxa och
spjut stod i huset, fiskedonen hängde bredvid.
Barnet hade ätit och låg belåtet fnysande vid
moderns bröst, men snart måste hon också
äta. Han kunde inte vara utan sina vapen och
verktyg, inte en dag.
Vänligt men bestämt föste han in mor och
barn i grottan och välte för stenen innan han
gav sig i väg. Ausi lydde beredvilligt, full av
tacksamhet för barnet. Holme sprang nu också
för att hinna fram till boplatsen innan den
vaknade till den nya dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
