Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Boplatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÅRD
pilbågar och på en stor trave bröd i en
väggfast kista strax vid dörren.
Han gick förbi ännu ett par hundar på vägen
ned. De låg med huvudet på tassarna och såg
upp på honom med bruna, tillgivna ögon och
svansarna prasslade i gräset.
Den tunga dörren var utan bom och han
tittade försiktigt in. Det var skumt där inne,
utom under takhålet där ljuset föll ned och
spridde sig på golvet. Han såg några par
ben och eldstadens sotiga rundel. Kämparnas
ansikten låg i dunklet kring väggarna.
Hans nakna fötter hördes inte på jordgolvet
när han gick fram till brödkistan. Han trädde
upp några mjuka, tunga bröd på spjutet medan
den närmaste kämpen sov en benlängd från
honom. Bågarna satt som en ordnad rad
halvmånar i dunklet och han tog försiktigt den
närmaste från träknaggen den hängde på.
Ingen vaknade när han gick ut och drog
dörren efter sig.
Vid klyftan där de brukade smida sitt järn
stannade han. Stora, roströda malmklumpar
låg på ena sidan ässjan och på den andra en
rad yxämnen. Han tog med sig några
pilspetsar av järn, en kniv, en slägga och ett par
tänger. Han såg en stund på ett nästan färdigt
svärd men skakade på huvudet och lät det
ligga. Trälarna hade aldrig förstått varför
kämparna slogs med de vingliga svärden, när
det fanns yxor och spjut.
Innan han gick vidare såg han ut över viken.
Utanför vassbältet simmade en sjöfågel med
en rad ivrigt pipande ungar efter sig. Under
skogen mittemot låg vattenytan lugn och svart.
Det syntes en vit ring ända dit där han stod
när en fisk slog. Boplatsen låg alltjämt tyst
när han försvann i skogen med sin börda av
bröd och järn.
I sänkan höll dimman på att upplösas och
försvinna. Olika fågelrop hördes från ett ställe
som var beväxt med al och vass.
Utanför grottan lade han ned allt han bar
på, lyssnade vid springan och satte sig ned
sedan han uppfattat Ausis långa andetag
uppdelade av barnets korta flämtanden. Strax
bredvid sig hade han ett stenblock där blåbärsriset
sköt upp ur en rämna som ryggborstet på ett
vildsvin. Han plockade en handfull bär och
åt upp.
Det ljusnade alltmer och bäst det var lyste
en och annan trädstam bjärtgul på östsidan.
Långt borta mellan stammarna låg en glänta
i klart solsken. Det var svalt och lugnt, stenarna
hade liksom en gråklar rand runtom sig och
deras kanter upplöstes i ljus.
Holme synade belåtet sina skatter, den ena
efter den andra, medan han väntade. Sedan
gömde han dem mellan stenarna, allt utom
yxan, som han höll i handen. Tröttheten smög
sig på honom och han lutade ryggen mot
blocket. En liten grå fågel kretsade allt
närmare, satte huvudet på sned och såg på honom.
Till sist flög den ned på mossan och pickade
i sig smulorna där brödet nyss legat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
