Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Boplatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOPLATSEN
höll på att bryta upp marken till en ny
åkerlapp. De hade med sig en liten, långhårig häst
och ett järnskott träårder. Ett par hade spadar
med fotnabb och järnskoning. Svetten rann
från de bistra ansiktena och de arbetade under
tystnad. Nedanför såg de kämparna röra sig
makligt kring boplatsen eller ligga i skuggan.
Två låg redan på var sin sida om brädspelet
och grubblade med orörliga skägg.
Uppe vid smedjeklyftan satt Holmes två
hantlangare och såg obeslutsamt ned på
boplatsen. Deras mästare var borta och de var
inte vana att företaga sig något på egen hand.
De hoppades få se honom komma fram ur
skogen innan hövdingen vaknade och kom upp
till smedjan.
Trälinnorna begav sig till sina sysslor. Två
gick in i huvudbyggnaden för att ordna upp
efter natten. Tre andra hämtade säd i
lerkrukor och gick till malstenen. De slog ut
säden i den jämna fördjupningen och krossade
den till mjöl med en rullsten. Mjölet sopade
de ihop med en fågelvinge. Det hördes ett
regelbundet hasande ljud och ett litet
dammmoln steg upp i solen kring de malande
kvinnorna.
Medan trälinnorna arbetade, samtalade de
med låg röst om de försvunna. Att en moder
gått i skogen flera dagar och letat sitt barn
hade hänt förr, men de hade alltid kommit
tillbaka och börjat sitt arbete igen. Men aldrig
hade det hänt att en fader gjort sig besvär.
Nå, de skulle väl snart komma igen båda två,
ta emot sitt straff, och allt skulle bli som förut.
Hövdingens maka hade inte sovit gott på
natten. Hon tänkte inte så mycket på det
utsatta barnet, men hon kunde inte glömma den
svarte trälens blick på hennes eget barn. För
ingen annan var hon rädd, men denne tigande
träl kunde allt med sina händer och
härstammade troligen från trollkunnigt folk bortom
havet. Ausi hade ingen av kämparna rört,
men två av hennes kamrater hade sett henne
besegras av Holme efter en långvarig strid.
De skrattade och sade att hon till slut slagit
armarna om hans hals.
Snett inåt huset såg hövdingens maka
takhålet som en blå, bottenlös brunn och hon
förstod att solen var uppe. Hon hörde svinen
grymta, fåglarna sjunga, och långt borta skriade
en häst. Vid hennes sida låg den skäggige
hövdingen och det steg upp en lukt av brandrök
och snusk från honom. En nyckelpiga strävade
efter friheten, intrasslad i hans skägg.
Ett par av kämparna snarkade ute i huset.
Så tystnade den ene, strax efter den andre och
då hörde hon en myggas gälla pipande i
avbalkningen. På det hårdstampade lergolvet
nedanför hennes fötter låg grässtrån, små
träkol och torra granriskvistar. Så trängde
avlägsna måsskri ned genom takhålet.
Barnet vaknade och hon lade det till bröstet.
Det hade ljust hår och stora händer som
knådade moderns bröst under måltiden. Hon
tänkte ett ögonblick på Ausis barn och önskade
att hövdingen ville låta några trälbarn leva.
På det här sättet skulle deras eget barn bli
utan trälar när det blev vuxet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
