Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Söderhjelm: Kring Sillanpää
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING SÖDERHJELM
diktare bara gäller att överflytta tankens
nyanser, inte språkets. Han skriver: ”Jag läser
som bäst ’stolen n: r 18’ Albert Engström, som
sannerligen inte saknar nyanser. I synnerhet
äro hans repliker rent av gudomliga. Dialogen
är för övrigt det allra svåraste, som åtminstone
jag haft att kämpa med. Varje människa kan
tala endast i enlighet med sin ålder, sin
läggning, sin bildningsnivå — ordens valör,
inbördes ställning m. m. måste i en dialog vara
hårfina, annars svära de mot den tecknade
gestalten, de kunna t. o. m. göra en rent komisk
verkan. Det är ojämförligt mycket lättare att
gestalta bilden av en människa på grundvalen
av hennes handlingar än på grundvalen av de
ord hon uttalar.”
Naturligtvis har Sillanpää alldeles rätt i
detta, och själv letar han outtröttlig efter det
på håret riktiga uttrycket att lägga sina
människor på tungan. Men vad som i dylika
repliker på originalspråket omedelbart
igen-kännes såsom absolut träffande och
karakteristiskt kan vara hart när omöjligt att återge
på ett annat språk. Sillanpääs bönder tala ett
genuint, svagt dialektfärgat allmogespråk. Hans
idealöversättare till svenska vore någon — till
exempel en Vilhelm Moberg — som
behärskade svenskt allmogespråk perfekt och som
samtidigt hade ett lika perfekt öra för
skiftningarna i Sillanpääs finska.
Men när Sillanpää i Sverige, trots
ofullkomliga tolkningar, igenkänts som den äkta
diktare han är beror detta ju på att det viktigaste
dock icke är själva orden utan det som ligger
bakom orden. När Sillanpää är så ivrig att
finna det rätta uttrycket, den rätta vändningen
är orsaken inte någon önskan att det skall
klinga vackert. Det är en bestämd människa,
en bestämd situation, en bestämd atmosfär
han vill återuppväcka så att ingenting av dess
rätta färg, must och liv går förlorat. Han
arbetar inte metodiskt och konstruktivt när
han författar, utan han låter sina skildringar
växa fram ungefär som de själva vilja det.
Han lever i sin berättelses atmosfär, han
skriver ned en scen när den råkat bli färdig
i hans fantasi, och han åstadkommer på detta
sätt en mängd spridda stycken av en mosaik
för att sedan sammanfoga bitarna till en
helhet. Detta sista stadium av arbetet går
vanligen långsamt. Han ändrar och filar i det
oändliga innan han är nöjd med fogarna,
korrekturen få ligga och vänta medan han
själv väntar på att en eller annan detalj skall
stå ännu klarare i hans medvetande och erhålla
sin definitiva utformning. Därför vet ingen,
inte heller han själv, när en ny bok kan väntas
bli färdig. Färdig är den först när han upphör
att i fantasien leva med dess människor och
ger dem fria. Men synbarligen har han svårt
för att släppa dem — ett eller annat
karakteristiskt litet drag kan alltid finnas att tillfoga
innan de stadigt stå på egna ben.
Detta arbetssätt avspeglar Sillanpääs väsen
som diktare. Han äger en oändlig medkänsla
med allt levande och allt mänskligt. Han vill
uppenbara dess innersta karaktär, återge dess
egen ursprungliga grundton. Han måste leva
sig in i det han skildrar, bli ett med det,
förnimma och känna precis som de människor
han berättar om. Först när han vet att han
intuitivt upplevat detsamma som de kan han
skildra så att varje ord är sant. Det är
respekten för livet i alla dess former som
gör Sillanpääs hand så varsam, och det är
den djupa förståelsen för livets mångfald som
gör det möjligt för honom att se denna
mångfald avspeglas också i en stilla bygd i en
avlägsen vrå av världen. Den bygden är hans
förtrogna hembygd, och att känna den så som
han känner den är att samtidigt känna hela
världen. Ty han äger förmågan att urskilja
och att förstå det allmänmänskliga på bottnen
av det mänskliga och det alltför mänskliga,
och denna förmåga ger hans diktning kraft
att spränga alla nationella gränser.
768
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
