Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helge Åkerhielm: Livstidsfången. Ett motiv i Erik Lindorms lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGE ÅKERHIELM
LIVSTIDSFÅNGEN
Ett motiv i Erik
Lindorms lyrik
I Erik Lindorms första egentliga
diktsamling, ”Min värld” (1912) förekommer en
liten dikt, som fått namnet ”Fångens
almanacka” och som är ganska märklig därför
att den ger ett tidigt uttryck för ett drag, som
är konstitutivt för diktarens lynne och
läggning, men som i någon mån kommit att
bortskymmas av andra och mera lättillgängliga:
Timmarna krypa, dagarna driva
långsamt som skyar ur mitt liv.
Varje afton i bordets skiva
skär jag en skåra med min kniv.
Kindernas skrynklor och pannans fåra,
längtans sugning och blodets hets,
dagen själv blir bara en skåra,
skuren in av en knivbladsspets.
Glödröda tankar, som sprängt och tumlat
i min hjärna och sprakat fritt,
trotsiga ord, som munnen mumlat,
allting ligger i detta snitt.
Vaknad ur det jag skrev eller läste
räknade strecken jag om och om,
tills mitt blod i pulsarna jäste
och jag i feberfrossa kom.
Men på hur många skåror som fattas
törs jag ej grubbla huvudet trött.
Jag blir lugn vid dagsljus som mattas
blekt till skymning, när solen dött.
Domnande dag, du gjorde mig illa,
nu du dock övervunnen är.
Jag förlåter och tacksamt stilla
in ditt snitt i bordet jag skär.
Denna inte alldeles vankfria ungdomsdikt är
värd uppmärksamhet framför allt för
stämningen och den valda symboliken; livet som
ett fängelse, där den inspärrade utan hopp om
befrielse för varje tröstlös dag skär in en
skåra i bordet med sin kniv. Det är en djup
känsla av främlingskap i vardagslivet som
kommer till uttryck i denna dikt. Det är en
inställning, som utan alltför stor överdrift
skulle kunna rubriceras som romantisk.
Emellertid var det ju inte som romantiker
Lindorm skulle skapa sig ett namn i svensk
lyrik och det var helt andra drag, som i det
allmänna medvetandet kom att framstå som
signifikativa för hans diktarfysionomi. Det var
den djärva realismen — Lindorm har ju givit
Stockholms kåkar och utkantssamhällen deras
plats i litteraturen. Det var den sociala
medkänslan, det varma intresset för fattiga och
hårt strävande människor. Det var den
manliga, ordkarga ömheten i dikterna om hustru
och barn. Kort sagt: det var just som
vardagslivets lyriker framför andra Lindorm blev
bekant för en större allmänhet.
3. — B. L. M. 1939. X.
769
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
