Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helge Åkerhielm: Livstidsfången. Ett motiv i Erik Lindorms lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGE ÄKERHIELM
Det har tidigare påpekats — främst av
Olle Holmberg — att Lindorms förhållande
till detta vardagsliv inte är problemfritt, att
han aldrig kom i det trygga och självklara
förhållande till tingen som tiotalsdiktarna —
Österling, Siwertz, Ludvig Nordström. Vad
Holmberg främst pekar på är de dikter, där
Lindorm uppfattar övergivandet av sin
ungdoms ideal och accepterandet av den
borgerliga verkligheten som ett svek och ett
förräderi, dikter sådana som ”Nybyggaren”. De
får en särskild belysning om man sätter dem
i sammanhang med den symbolik, som
kommer till synes i den ovan citerade dikten.
Denna symbolik återvänder i nästa
diktsamling, ”Min värld” (1918), främst i ”Muren”
och ”Fångarna”. I den förra dikten betecknar
muren den oöverstigliga gränsen mellan
levande och döda. I ”Fångarna” är fängelset
jaget inom vars gränser människan är
hopplöst instängd:
Min själ kan i din ej flyta,
jag kan icke bliva du.
Jag kan ej spränga, ej bryta
kroppens fånghus itu.
Mitt hjärta stormar, men faller
åter bedövat till slut
mot bröstets fängelsegaller
och kan inte komma ut.
Och därför så vill jag tacka
att väg till din famn jag fann.
Trött våra hjärtan knacka
som fångar till varann.
Den citerade dikten får sin speciella
karaktär av att den är en kärleksdikt. Det är här
frågan om två älskande, som aldrig helt kan
nå varandra, aldrig förenas så helt, så
gränslöst som kärleken, som lidelsen kräver. Man
kan av denna dikt se att den erotiska lidelse
som med eruptiv kraft bröt fram i Lindorms
senaste diktsamling ”På marsoh” (1934), har
djupa rötter i hans tidigare lyrik.
I det trista och gråa vardagslivet blir
kärleken en fånge, förtvinar och förkrymper alla
mänskliga känslor, hindras det bästa inom
människan att blomma fram. Det är detta
som står i den berömda dikten ”Den befriade
trälen”, som inledde samlingen ”Bekännelser”
(1922). Den blev mest berömd för sin djärva,
drastiska realism i ordvalet:
Jag kommer från en bakgård, som svartnat av rök,
där kloaken rosslar tungt som en obotligt sjuk
och där, matad av mörka och osande kök,
en soptunna tronar med inbucklad buk.
Men läser man längre i dikten, hittar man
ganska snart tongångar, som tyder på att
skalden inte är så hemmastadd i denna värld, som
det ser ut. Han förnekar inte sitt ursprung,
men han bär inom sig drömmen om något
annat, han anar de möjligheter som förkvävas
i de trånga förhållandena och dagarnas grå
enahanda. Där är till exempel minnet av
modern:
Min mor var den vackraste i hela vårt kvarter,
hon var så hög om bröstet och gången var lätt.
Och hennes fina händer jag ännu för mig ser
innan de svullnade av skurning och tvätt.
Barndomens drömmar och fantasiliv har
emellertid förgyllt den trista verkligheten:
”finns det lättare steg än barfotasteg”, heter
det på ett ställe i dikten. Så mycket hårdare
blir uppvaknandet till trälandet vid
maskinerna och livet infriar så litet av de stolta
drömmarna:
Jag fick blott några blommor på min
nattvards-kostym,
en klocka och en plånbok med blåpenna i,
jag som drömde om harnesk och riddareplym,
jag, gossen, som sagans alla tomtar stodo bi.
Men hatet värker loss; diktaren lär sig inse
att ”den är ingen träl, som ej känner sig som
770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
