Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helge Åkerhielm: Livstidsfången. Ett motiv i Erik Lindorms lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVSTIDSFÅNGEN
träl”, och dikten utmynnar i en stolt protest
mot den gråa vardagen och ett löfte att den
aldrig skall ta skaldens själ fången:
Jag var den ende vakande bland folket som sov,
jag var frihetens hemligt utkorade son,
och jag skall in i döden sjunga skönhetens lov
med lungor som rassla av järnfilspån.
Se, mänskligt är mitt öga och mänsklig pannans bukt.
Jag bär som en purpur min oljiga blus.
Jag kommer från en bakgård, från mörker och fukt,
men känner mig uppfylld av det finaste ljus.
För att uppleva livets och kärlekens fullhet
måste man gå ”bortom tid och rum”. Så heter
den underliga dikten om mannen, vars älskade
sedan hundra år tillbaka vilar död på
kyrkogården :
Väl han dragés ibland
från deras möten om kvällen
av en brännhet hand
till livets bullrande ställen.
Om då ett eldigt hull
en lustans eldsvåda tänder,
vaknar han ångerfull
med huvudet i sina händer.
Vandrar nästa kväll
till trädgenomsusade friden,
där under grånad häll
lugnt hon har bidat tiden.
Kom han ej i går
eller var det ett sekel sedan?
Bortom dag och år
har hon förgätit det redan.
Bortom lust och gråt
och känslor, som sjuda och tumla,
lugnt de följas åt
där intet kan störa och grumla.
Djupt i evighetsron
mötas de öga mot öga
medan en orgelton
drar genom popplama höga.
”Bekännelser” innehåller många dikter,
som i olika tonarter varierar liknande motiv.
”Mannen till hustrun” är en dikt om två
ma
kars djupa samhörighet genom åren, men vad
den mynnar ut i och vad som tydligen för
diktaren varit en mycket väsentlig sak, det är
att vardagens grå och de långa årens leda kan
ge vika och ungdomen, förälskelsen, äventyret
för en stund vända tillbaka:
Föll jag för fiendestöten
kom du med oljan och linnet.
Ungdomens månskensmöten
stå vid din smekning för minnet.
Och för en stund jag tycker
vardagens grånad sig skingrar.
Munnen jag darrande trycker
mot dina styvnade fingrar.
Ömheten vänder tillbaka,
nej, den var aldrig gången!
Och åter kyssarna smaka
ljuvligt som första gången.
”Silkeslottet” är en försynt och vemodig
berättelse om hur litet av ungdomens stora
drömmar och löften som kan realiseras i livet:
kvinnan som drömt om att få sömma en duk
med ett underbart drömslott på till väggen i
sin älskades rum, måste nöja sig med ett
enkelt täcke, för att han inte skall frysa. ”Muren”
ger en ny variant av fängelsemotivet: det är
här fråga om den oöverstigliga mur, som
skiljer levande och döda:
Ej muren skall vika,
fast döda och levande blint storma an.
Hur högt de må skrika
de skola dock aldrig förnimma varann.
Och vad än förkunnas
skall tystnad i evighet skilja dem åt.
Blott skalden förunnas
att höra ibland som en avlägsen gråt.
Denna tankegång att skalden ensam bland
de levande kan förnimma de dödas
vanmäktiga längtan tillbaka till livet och till de kära
efterlämnade, går illa ihop med den
traditionella bilden av den jordbundne realisten
Lind
771
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
