Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helge Åkerhielm: Livstidsfången. Ett motiv i Erik Lindorms lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGE ÅKERHIELM
orm. Ännu tydligare blir saken när skalden
i ”Främlingen” bekänner att han inte kan
leva nöjd och trygg i det jordiska
vardagslivet och att han ”längtar till landet
Trofasthet, långt bortom nätter och dagar”, eller
när han uttrycker sin förtvivlan över att den
sorg, den upplevelse ”som gjorde livet stort”,
går ifrån honom (”En flyende sorg”).
Romantikern Lindorm kommer också fram i
”Jordskeppet”, där jorden liknas vid ett evigt
seglande fartyg, vars besättning beständigt är
bunden av sin hyra och aldrig kan rymma
från slitet och släpet ombord:
Vad tjänar det att drömma i sin kvalmiga kabyss
om palmvin efter svagdrickat nyss?
Vad tjänar det att yra om fjärran flickors famn,
oro rymning i första bästa hamn?
Hur länge vi må segla, vi hinna aldrig land,
blott vinden bär dess dofter hit ibland.
Och den som dem kan känna, han viftar ditåt
eller brister över relingen i gråt.
Nybyggaren i dikten med detta namn som,
sedan drömskeppet lidit skeppsbrott, inrättar
sig på verklighetens strand och snart blir som
en av dess invånare känner trots allt att han
förlorat något mycket dyrbart och han ler
allvarsamt när han lägger en räddad flik av
ungdomsflaggan över sin lille sons vagga. Och
det händer alltjämt genom åren att han jagas
upp ur sin säng om natten och ser ”på
natt-blankt vatten i drömlikt dis ett gyllne skrov”.
Efter ”Bekännelser” teg Lindorm som
diktare i tolv år. Under denna tid såg det ut som
om han i likhet med nybyggaren, ja, ännu
mera definitivt än denne hade slagit sig till
ro på verklighetens mark. Den läsande
allmänheten trodde sig länge ha förlorat den
Lindorm den lärt sig älska i hans
diktsamlingar. Alltmera framträdde dragen av en
annan Lindorm, som tycktes tränga den förre
i bakgrunden: den borgerlige tidningskåsören
och författaren till ett flertal habila men
täm
ligen idélösa lustspel. Lyrikern Lindorm
tillhörde, trodde man det förgångna.
Diktsamlingen ”På marsch” (1934) kom
som en dementi på denna uppfattning. Det
var ingen jämn diktsamling och dess innehåll
sträckte sig över flera år. Men den visade
med otvetydig klarhet att konstnären Lindorm
alltjämt levde. Den visade också —■ vilket
kan sägas vara samma sak — att vildfågeln
inom honom ännu inte fallit till ro, att den
alltjämt slog vingarna blodiga mot muren.
Det har ovan påpekats att den vantrivsel i
vardagstillvaron och den längtan efter ett
större och farligare liv, som det är
fängelse-symbolikens uppgift att uttrycka särskilt
tydligt kommer fram i Lindorms kärleksdikter.
Han har visserligen kanske vackrare än någon
annan i vår moderna lyrik, besjungit
vardags-kärleken och samhörigheten mellan makar:
Hustru, det klingar trofast och kärvt,
namnet är ärligt och fädemeärvt,
sångmö, det skall du bära
i leende höghet och ära.
Hustru, brödbryterska, sängkamrat,
ledsagarinna i kärlek och hat,
sångmö, ditt famntag är plågor,
jubel och lidelselågor.
Men jag har också tidigare — i fråga om
”Mannen till hustrun” — framhållit att vad
Lindorm i detta sammanhang främst håller
sig till, det är att en genklang från lidelsens
och förälskelsens tid kan dröja kvar genom
åren. Man behöver bara jämföra dikter som
de sistnämnda med någon av till exempel Sten
Selanders äktenskaps dikter för att se att tonen
hos Lindorm är en helt annan. Och den kärlek
som ger den starkaste klangen åt Lindorms
lyrik är en annan, den som är storm och
lidelse, som är en vildfågel från fjärran land
och som inte har något samband med
dagarnas verk och nätternas vila.
Det är den kärleken, som med kraften av
772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
