Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helge Åkerhielm: Livstidsfången. Ett motiv i Erik Lindorms lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVSTIDSFÅNGEN
en explosion bryter fram i ”På marsch” och
det är de dikter som handlar om den som
konstnärligt bär upp diktsamlingen.
Karakteristiskt nog har Lindorm i detta
sammanhang återigen en dikt som heter ”Fången”:
Tro ej att jag förhäver mig,
men jag känner det så:
Den höga himlen kväver mig,
var skall jag andrum få?
Himlen är mitt fängelsetak
och jorden mitt fängelsegolv.
Timmarnas kedja i sakta mak
jag släpar från tolv till tolv.
All världsrymden är som ett fängsel,
oändligt och utan slut.
Ur vintergatsolarnas trängsel
jag måste knuffa mig ut.
Jag jagar i sprängande väntan
en rymd att försjunka i.
Men blott i den ljusdunkla gläntan
av dina två bröst blir jag fri.
Den sista bilden är inte så särdeles lyckad.
Men tankegången är karakteristisk. I denna
förkunnelse av den sinnliga kärleken som en
befrielse från dagarnas tryckande tvång och
leda, som ett bud från en annan och bättre
värld står Lindorm långt från sina jämnåriga
— en Selander, en Asplund — men nära ett
flertal yngre lyriker som Edfelt och Gullberg.
Man möter ganska snart i ”På marsch” ett
antal dikter, som mer eller mindre berör detta
motiv: den kärlek, som förtvivlat värjer sig
mot vardagen i stället för att böja sig för
dess krav. ”Kärlekskampen”,
”Kärlekstigga-ren”, ”Äkta mannens syn”,
”Skumraskkärlek”, för att ta några exempel. Melodien
klingar ut för fullt i ”Huldran” och i ”Flickan
från fjärran”.
Originaliteten i ”Huldran” ligger i att
huldremotivet här används på ett sätt, rakt
motsatt det som blivit klassiskt i litteraturen,
det som vi känner bland annat från Rydberg
och Ibsen. Huldran i denna dikt är inte den
lockande och förförande kvinnogestalten —
eller rättare, hon har varit det, men hon har
blivit till maka och mor. Hennes förödande
inflytande består inte i att hon drar mannen
från gård och grund, hem och familj, utan
tvärtom i att hon binder honom vid dylika
ting. Mannen som i blodets ungdomliga rus
bedårats av huldran vaknar ur ruset med ett
barn i sin famn; den vildvuxna ängen har
blivit en mässingsförgylld tvåmanssäng med
nymanglat linne, hustrun står och bakar bröd
med barnskaran i sin kjol, middagen smakar
gott med kaffe och öl, allt förefaller lugnt
och bra:
Men allt längre opp i åren
får han det inte väl.
Var natt ett vildfågelsrop
drar hans hjärta ihop.
Se dåren, se dåren,
som offrat sin själ!
Han borde stå opp med solen,
en mänsklighetens bror.
Draga ut som en morgonsky.
Men han kan inte fly.
Ren skjorta hon lagt på stolen
och blankat hans skor.
Den som blivit snärjd och bunden
i huldrans yllegarn,
han har aldrig någon ro,
men är tvungen att bo
till sista stunden
hos hustru och bam.
Kanske är det en släkting till Rydbergs och
Ibsens huldra som hos Lindorm heter ”Flickan
från fjärran”. Det sägs i varje fall om henne
att när hon vandrar förbi huset, vill mannen
där inne överge allt, gå från gård och grund,
slå sig fri från allt som trycker och att det
krävs ett uppbåd av hela hans pliktmedvetande
för att han skall bli kvar. Men hon hör inte
jorden och vardagslivet till:
773
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
