Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helge Åkerhielm: Livstidsfången. Ett motiv i Erik Lindorms lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGE ÅKERH1ELM
Flickan från fjärran
svävar i evig vår.
Mannen av jorden darrar
för hennes lösta hår.
Flickan från fjärran
får du ej komma när,
ty du har heligt lovat
bli där du är.
Flickan från fjärran
möter du i din död,
om du stått stolt och upprätt
mitt i din svåra nöd.
Var gång hon skymtar
skyldra du ska gevär,
så flickan från fjärran
vet vem du är.
De mera personliga kärleksdikterna i ”På
marsch” har också denna ton av glöd och
lidelse, fjärran från vardagens ansvar och
bekymmer; skalden och hans älskade har stämt
möte i ett land långt bortom rum och tid, år
och dag och på den passionerade intensiteten i
”Efter fastan” tar man inte fel:
Nu är den tiden över,
då jag försmäkta behöver.
Nu blånar himlabågen
med fjärilsdans över rågen
och svalornas mjuka sving.
Min längtan är till ända,
ty du ska återvända.
Nu sorgens tid är förliden
och att jag är matt efter striden,
mig gör platt ingenting.
Den som en gång varit i kärlekens land
längtar ständigt dit igen. När han tvingas att
återvända till verkligheten blir han intet annat
än en stackars vanställd krympling och
tiggare. Så heter det i ”Invaliden”:
Men den som i det landet bott, han längtar dit igen,
han längtar dit igen.
Han kan inte leva ibland kvinnor och män.
Han linkar som en tiggare och tigger om det ljus
som sken kring jord och himmel och människor och
hus,
det ljus som spann en gloria kring hans blanka
överrock
från två guldbruna ögon och en biåsvart lock.
Han vill ligga som en hund på en usel halmmadrass,
han vill räcka vacker tass
för socker och för stryk, om till det landet han får
pass.
Det är givetvis inte bara på det erotiska
planet Lindorms brottning med vardagen och
verkligheten utspelas. Hit hör också ett antal
dikter vars mest berömda representant kan
sägas vara ”En vardagskväll” och vilkas
grundmotiv är den ångestfyllda undran över
människornas fåfänga ävlan, som hindrar dem
att se och uppfatta den allvarsfyllda
stjärn-rymden över deras huvud. Även ”På marsch”
har några dikter som tangerar detta motiv
(”Storstadsmånen”, ”Dockorna”, ”Vänner
emellan”).
Men det viktigaste materialet i detta
sammanhang är dock kärleksdikterna. Det är
också i en sådan som livstidsfångemotivet för
hittills sista gången återvänder i Lindorms
lyrik. Dikten heter också mycket riktigt
”Livstidsfångar” och den stod att läsa i
Vintergatan för år 1937. Åter möter vi den välkända
bilden av en man och en kvinna, inspärrade
i var sin cell, av höga fängelsemurar hindrade
att möta varandra i den gränslösa förening
livet en gång avsett. Till och med den bild
vi förut mött i ”Fångarna” om de inspärrades
försök att nå kontakt med varann genom
knackningar i väggen, dyker åter upp.
Intensiteten tycks inte heller ha mattats av:
När skymningen faller
så får jag ibland
från svartnande galler
en vink av din hand.
Du stolta, du ljuva,
när når jag din hand?
Du fladdrar, en duva,
som ej finner land.
Var dag framför spegeln
du sminkar dig glad
774
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
