Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN LONDON
till verkligheten, till de etiska och intellektuella
värdenas verkliga värld. Jag är övertygad om
att litteraturen av dessa skäl kommer att
blomstra och bokläsandet snarare att öka än
minska, vad som än annars kommer att hända
i en oberäknelig framtid.
En av krigets omedelbara verkningar har
varit att göra slut först på efterfrågan på och
sedan på tillgången av de hastigt, om än ofta
kraftfullt, skrivna redogörelserna för den
europeiska situationens ”faktiska förhållanden”
under tiden för Hitlers ”oblodiga segrar”.
Numera förefalla dessa förkrigstidens
händelser, rykten och spekulationer märkvärdigt
avlägsna och betydelselösa. Ungefär detsamma
kan sägas om de böcker — och hur talrika
ha de icke varit under de senaste åren! —
som behandla fascismens, nazismens och
kommunismens filosofi och inbördes företräden.
De flesta av dem äro nu lika omoderna och
irrelevanta som de på sin tid ändlösa och ofta
ilskna men föga övertygande debatterna om
det spanska inbördeskrigets eller
München-avtalets berättigande. En nation som enats
i en gemensam sak och besjälas av ett enda
mål har föga behov av sådana böcker, och
inom dess slutna led finns det få som ha lust
att diskutera förkrigstidens utrikespolitik.
Ett av de intressantaste resultaten härav har
varit den oreda som förorsakats inom de
vänsterintellektuella kretsarna, där många
tydligen avfallit, förvirrade av att se den
akademiska debatten plötsligt efterträdas av positiv
handling. I synnerhet har de yngre poeternas
uppförande ådragit sig en hel del kritik och
förakt. Både J. B. Priestley och Maynard
Keynes ha i pressen tillrättavisat dem och
deras meningsfränder. Det var dessa unga män
som med lidelsefull uppriktighet i tal och skrift
krävde att våldet skulle hejdas och som hävdat
att demokratien gjort sig skyldig till ”skamligt
förräderi” i Abessinien, Spanien och
Centraleuropa, men som nu ropa på just de
inter
nationella konferenser de förut föraktade och
förlöjligade! Det saknar icke sitt intresse att två
av ledarna för denna grupp — W. H. Auden
och Christopher Isherwood — slagit sig ned
i Amerika och enligt uppgift ansöka om
amerikanskt medborgarskap, samt att en tredje
— Stephen Spender — dragit sig tillbaka till
sitt elfenbenstorn för att tillsammans med Cyril
Connolly utgiva en ny litterär tidskrift, som
skall heta Horizon.
För min del tvivlar jag inte på att
litteraturen i allmänhet och poesien i synnerhet har
allt att vinna och intet att förlora på att
avskilja sig från politik och ideologi. Ett inslag
av partipropaganda har på senaste tiden varit
alltför framträdande hos många av Englands
yngre författare. Huruvida dessa yngre
författare komma att behålla publikens förtroende
är en annan sak, varom det ännu är för tidigt
att bilda sig en uppfattning. Men det skulle
inte förvåna mig om en av krigets
konsekvenser inom litteraturens värld bleve en
tillbakagång för den audenska skolan, som gjort så
mycket väsen av sig de senaste tio åren.
Auden och Isherwood äro alltså i Amerika,
och deras medarbetare Louis Macneice, som
numera bor i Irland, har sagt mig, att när
han tidigare på året träffade dem i New York
hade Auden redan börjat göra antydningar
om en ny ”religion” och en ny ”livsfilosofi”,
som enligt Auden skulle erbjuda konstnären
och den intellektuelle den enda vägen till
andlig frälsning. Ännu så länge har detta nya
evangelium icke nått våra kuster, men man kan
på goda grunder antaga att det icke rör sig
om något annat än den förkunnelse som
predikats av Aldous Huxley och Gerald Heard,
som under de senaste tre åren i Hollywoods
bisarra men stimulerande atmosfär formulerat
läran om ”icke-beroende” (non-attachment).
Vad detta innebär har läsaren måhända redan
fått klart för sig genom Huxleys senaste
essaysamling, ”Ends and Means”. Den troslära
777
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
