Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Mörne, Arvid, Över havet brann mars; Hemmer, Jarl, Klockan i havet, anmälda av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
klang. Om dess grundstämning kan följande
citat ge en föreställning:
Rum och tid och evighet!
Vad säga de hjälplösa namnen?
Mindre om tingen den vise vet
än barnet i modersfamnen.
Vadan och vart genom rum, genom tid,
allt anar en älskande moder,
mer säker än Gud, som grubblar vid
sitt ilande st järnskepps roder.
Mörnes landskapslyrik är ju jämväl
beskrivningen av ett själstillstånd. Den innerliga
föreningen av yttre syn och inre stämning
återkommer också i några av denna samlings
finaste poem: ”Skärgård i september”,
”Vinterdröm”, ”Ett dagboksblad” och
”Allhelgona-hav”. Den sistnämnda diktens andra avdelning
får här — liksom i diktsamlingen —
tjänstgöra som slutvinjett:
Allhelgonadag, hur kunde väl du
bli all stillhets och skönhets spegel?
Ett dröjande strömoln hissar nu
i ditt djup sitt vita segel.
En sträckande fågel ropar skyggt.
I din spegel hans vingepar ilar.
Hur kan du förtrolla all glans, all flykt,
där väsenslöst du vilar?
Hur lyckligt, om dikten en spegling var
av den evigt flyende vingen,
utan en fråga, utan ett svar,
befriad från kunskap om tingen!
*
Jarl Hemmers högstämda idealism har
alltid stått en konfessionslös kristen förkunnelse
nära. Numera synes han ha tagit steget helt
ut: hans senaste diktsamling står nämligen
helt och hållet i vad man på Sigtunastiftelsen
skulle kalla ”korsets tecken”.
”Klockan i havet” har närmast karaktären
av andakts- och uppbyggelsebok. Som rent
lyrisk manifestation tillhör den nog inte
Hemmers mera betydande alster. Det händer
nämligen då och då här som så ofta annars, att
förkunnaren och konvertiten skjuter i
bakgrunden poeten. Som trosartikel fyller till
äventyrs följande alla rimliga anspråk, men
man har svårare att upptäcka något i lyriskt
och konstnärligt avseende mer förtjänstfullt
i denna ström av tänkespråk:
Ack, Herre, tron på Dig
är lik en majestätisk flod som rullar
igenom livet omotståndlig.
Den läskar syndens torra jämmerdalar,
den spränger sönder hädelsernas berg,
den sväller starkt av livsens vatten.
Men ständigt, ständigt måste den förnyas.
Vart kristet hjärta är en bräddfull källa,
var helgad tanke är en hemlig rännil,
som vattenmänger Herrens stora flod.
En starkare verkan når Hemmer i
anmälarens tycke, då han låter förtrytelsen över allt
lågt och nedrigt få ett utlopp — så i dikten
”Hur kan du?” med dess expressiva skildring
av ett olycksfall, en av dessa gåtfulla
händelser, som tidigast och djupast sårar vår tanke.
Men också för den själens frid, som övergår
allt förstånd, kan poeten finna ord, som stanna
i minnet genom innerligheten i sin klang och
upplevelsens intensitet (”Och plötsligt
översvämmar mig —”). Framför allt dröjer man
likväl inför de i detta verk visserligen mer
sparsamt förekommande proven på Hemmers
fina och spröda visdiktning. Det finns väl en
och annan, som i själva verket ville ge en hel
del av Hemmers mer anspråksfulla lyrik (som
ibland lider brist på kontur och pregnans,
någon gång kan bli skolmästaraktig och i vissa
stycken alltför oförmedlat bygger på den
svenska nittiotalsdiktens grund) för hans enkla
och varma vislyrik. Där har han — liksom på
denna sidan Kvarken en poet, med vilken han
kan räkna andlig frändskap: Ragnar Jändel —
sin egentliga och oförytterliga domän. Där blir
hans diktion oförlikneligt och tjusande
”hem-mersk”. I denna diktsamling blommar hans
vackra vislyrik i sådana poem som
”Jeriko-rosen”, ”Visa till harklövern” och ”Den
oförlikneliga”. Den sistnämnda dikten vill man
gärna citera i sin helhet:
Vad lärkan mig i livet gav
kan intet tack betala av.
Om än jag levde tusen år,
jag hörde lärksång var jag går.
Ej helga ord, ej kyrkors prakt
ha lyft min själ med samma makt.
Jag ger all himmelsk liturgi
för sången med Guds glädje i.
Jag går till Herrens fotapall
och biktar fritt mitt syndafall:
784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 21 22:13:41 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-10/0050.html
