Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Mörne, Arvid, Över havet brann mars; Hemmer, Jarl, Klockan i havet, anmälda av Johannes Edfelt - Lo-Johansson, Ivar, Bara en mor, anmäld av Knut Jaensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
”0 Herre, i den sky Du tänt
finns mer än allt Ditt pergament.
När jag en lärka lyssnar till,
förvandlas jag till vad Du vill.
Då blir mitt liv, så smutsbestänkt,
vad från begynnelsen Du tänkt.
Så låt på dödens bittra strå
den sången än en gång mig nå!”
Johannes Edfelt
Ett liv och en värld
IVAR LO-JOHANSSON: Bara en mor.
Bonniers. 10: —.
Lo-Johanssons nya bok är även den en
statarroman. Den är omfångsrikare än någon
av hans tidigare böcker och har en i
anmälarens tycke föga lockande titel: ”Bara en mor”.
Miljön är vid det här laget bekant.
Skildrings-sättet också. Man börjar och finner samma
åskådlighet, samma episka bredd. Det hela
skrider långsamt fram, sävligt. Strax i början
stöter man på en mycket brett upplagd,
originell scen: statarkvinnorna grips i den
förfärliga sommarhettan av desperation och
förvirring, de slutar sin räfsning och badar eller
doppar sig allesammans i havet. Detta var utan
tvivel i seklets början en stor händelse, men
man tycker nog att författaren överdrivit den
en smula och med en viss oro kontrollerar
man sista sidnumret: 615. Men man fortsätter.
Och man har inte färdats mer än femtio sidor
på denna resa, förrän man, utan att man vet
hur det gått till, alldeles glömt att man trott
att den skulle kunna bli långsam och utdragen.
Det beror inte på att tempot förändrats och
rytmen blivit snabbare, för den är hela tiden
densamma, och det beror inte på märkvärdiga
händelser, för de är alltigenom vardagliga,
utan det beror på att skildringen kommit
i gång och att den har en besynnerlig
egenskap som påstås utmärka många böcker men
som i själva verket är mycket sällsynt,
nämligen att vara inte bara skicklig, illusorisk och
fyndig utan att vara levande. Man befinner sig
helt enkelt på resa genom ett helt liv, man
önskar ingenting borta och man konstaterar
med välbehag att man har ytterligare
femhundra sidor kvar. Ty mycket snart kommer
den där trygga känslan, som betydande och
samvetsgranna epiker ger när de står på
höjden, den där känslan av att ingenting är
inlagt för att briljera, ingenting är illa
studerat, ingenting är skrivet utan inlevelse.
Man gläds åt alla detaljerna, som överallt
är nya som på en resa man gör för första
gången. Hur är detta möjligt? Det är ju
samma miljö som man redan är så förtrogen
med? Ja, det är samma miljö, samma
landskap, man far bara en annan väg. Det är
alltså en av egendomligheterna med denna
märkliga bok, att den inte innehåller skymten
av en upprepning.
En annan egendomlighet är att, så alltigenom
sann och typisk den är som skildring, den inte
innehåller en enda traditionell scen. Det
festliga bröllopet med lånta tallrikar, alla olika,
som gästerna genast identifierar och vet var
de kommer ifrån, med mannagrynskaka till
dessert, med gripen och naiv högtidlighet från
kvinnornas sida och med obönhörligt
stäm-ningsfördärvande supning från männens, är
så typisk som den kan vara och ändå är det
en skildring av ett visst bestämt bröllop som
hände en viss dag.
Människoskildringen har samma karaktär av
konkret och individualiserad allmängiltighet.
Rya-Rya, den granna statarflickan, får inte
den präktige Nils som hon är kär i, han drar
sig för hon har fått dåligt rykte genom att
bada så alla karlarna ser henne — på långt
avstånd. Hon är både annorlunda än de andra
flickorna och likväl en statarflicka som de, och
hon blir gift med Henrik, som är skrytsam och
i alla avseenden genomsnittlig. Men de är unga
och starka och arbetsamma, och med
ungdomens och styrkans rätt tilltvingar de sig
den av alla statarna ivrigt eftertraktade
torpstugan Svartmyllan, som redan är bortlovad
åt Alms och som i bokstavlig mening är det
enda som den gamla Victoria Alm lever för
och hoppas på. Det blir Henrik och Rya-Rya
som flyttar in i Svartmyllan och det blir
Victoria Alm som krossas, sjuknar och dör.
Och Rya-Rya blir ideligen med barn och
förvandlas långsamt. Kärleken har hon aldrig
4. — B.L.M. 1939. X.
785
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
