Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Beijer, Harald, Joos Riesler, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
mycket författarens som fastmera historiens
fel. Beijers insats präglas snarast av
måttfullhet. Han hänger sig inte onödigtvis åt
skräckskildringar och känsloutgjutelser
(avskeds-scenen mellan Joos och Lilian är dock för
barock) utan redogör korthugget och sakligt
i sin karakteristiska krönikestil. Man kunde
rentav säga protokollstil, ty han försmår alla
oväsentliga detaljer, alla andra smådrag än
de som på något sätt äro signifikativa.
Människor, landskap och stadsbilder få på så sätt
ett drag av ”ny saklighet” eller i vissa scener
rentav Salvador Dalisk surrealism: plastiska på
ett atmosfärlöst sätt, avindividualiserade och
befriade från det timliga. Som
människoskild-rare rör Beijer sig dels med massan, dels med
några få individer, men dessa äro knappast
individer i vanlig bemärkelse med alla till
sådana hörande egenheter. De ha i författarens
fantasi genomgått en reningsprocedur, befriats
från slagg och stöpts om i enkla formar. Vill
man ange hans konstnärliga motpol så är det
Falladas kaotiska skildringar från
efterkrigstidens Tyskland.
Den uppgift Beijer satt sig före i sin
Tysk-landsroman är enorm. Det har inte bara gällt
att återge de sista tjugu årens historia i stora
drag utan också dess återverkningar på
individernas liv. Otaliga romaner ha redan skrivits
kring detta ämne, men ingen har mig veterligt
före Beijer åtagit sig att i ett sammanhang
levandegöra och söka förklara den gigantiska
förvandlingen av ett helt folk från dess primus
motor, diktatorn Sesar, till de namnlösa
människoödena. Har författaren lyckats? På den
frågan kan man inte svara rätt och slätt ja
eller nej, ty redan den förenkling, som blir
nödvändig för att på rimligt utrymme
överblicka företeelser av så väldig omfattning,
måste innebära ett våldförande på både den
konstnärliga och historiska sanningen. Men
man kan svara, att han funnit en hållbar form
för denna nödvändiga förenkling och att han
lyckats göra sin roman till en från början till
slut obarmhärtigt fängslande läsning. Eftersom
det här rör sig om realiteter, som angå oss
alla på liv och död, är denna spänning
inneboende i själva materialet, men det är
författarens förtjänst att den hållits i schack och
HARALD BEIJER
först i det avgörande ögonblicket bringats till
befriande explosion.
Romanen har tre huvudfigurer: den
politiske ledaren, sedermera diktatorn Sesar och
bröderna Henrik och Joos Riesler. De höra
alla tre till de människor, som sätta sina mål
på andra sidan den egna bekvämligheten. Man
kan säga att de äro personer med ideal, för
vilka de äro beredda att offra mycket och i
sista hand sig själva. Det finns andra personer
i boken som fylla höga anspråk på
mänsklighet men som i känslan av sin begränsning
aldrig sökt sig utanför den egna lilla sfären.
Dit höra till exempel bröderna Rieslers
hederliga, strävsamma men opolitiska föräldrar.
Fadern räddade en gång Sesars liv medan
denne ännu var alldeles okänd, det är en
tjänst som Sesar ej kan glömma, och
därigenom blir familjen Rieslers öde kopplat
samman med hans. I en symbolisk situation sitter
Sesar vid ett tillfälle med de två pojkarna på
sitt knä, och när han minns den situationen
tänker han att dessa skulle han framför alla
andra vilja räkna till sina män. Men bröderna
söka sig i stället till det motsatta lägret, de
787
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
