Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Beijer, Harald, Joos Riesler, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
röda. Henrik är den mera aktive kommunisten,
en duglig organisatör och en god kamrat, Joos
är av en mera reflekterande, passivare
läggning. Medan Henrik arbetar och står i för
Saken, som han bergfast tror på, grubblar
den mera fjärrskådande Joos över de
moraliska problemen. Han drivs av ett nästan
abnormt ärlighetskrav och han tvekar inte
att ideligen ta partiets heligaste maximer
under omprövning. Redan härigenom bevisar
han sin olämplighet som partigängare. Han
är i själva verket en individualistisk,
svärmisk stämningsmänniska av en i Tyskland icke
ovanlig typ.
Men det blir partierna som tar Joos, först
det röda, sedan Sesars. Hans överlöpning sker
hastigt, vid ett möte dit han dragits av hemlig
instinkt men också av sitt begär att pröva
sanningen. Trots spasmodiska försök att
avslöja förvrängningarna i Sesars grumliga
ordflöde blir han ett lätt offer för mötets
suggestiva iscensättning, Sesars magnetism och
massans orgiastiska begeistring, som alltsammans
mästerligt förmedlas av författarens
framställning. Det står nu klart för läsaren att Joos
inte är den ärlighetsbegåvning som han från
början utgivits vara utan en känslotänkare av
vagt otillfredsställd sort, just en sådan typ på
vilken Sesars propaganda är anlagd. Dylika
människor, vilkas urbild är Sesar själv, den
spartanske fanatikern, äro de farligaste, ty
bristen på materialistisk egennytta i deras
handlande ger detta ett drag av idealitet, som
ställer det i oförtjänt förklarad dager. Joos’
omvändelse ter sig som en heroisk handling,
i verkligheten är den en förförares verk.
Det står heller inte på förrän Joos börjar
vantrivas i Sesars stormavdelningar liksom han
förut gjorde det i det röda partiet. Den gamle
tvivlaren i honom tittar fram. Allteftersom han
stiger i graderna irriteras han av
kadaverdisciplinen och det myckna exercerandet, som
han inser har till uppgift att söva själarna.
Han plågas av kryperiet och alla de grymheter
som begås i partiets namn. Men än en gång
faller han offer för sin suggestibilitet, nu själv
som talare till ett auditorium som han njuter
av att entusiasmera upp till bristningsgränsen.
Var gång hans sanningskärlek är på väg att
hävda sig dränks den i ett känslosvall. Själva
intensiteten i en dylik stämningsupplevelse blir
för en person av denna kaliber som en
uppen
barelse av att han trots allt är på rätt väg.
Och Joos går vidare, stärkt i tron och beredd
till nya offer, med ren panna men plågad blick
— Sesarlärjungen när han är som bäst men
också farligast.
Sitt stora prov får Joos Riesler bestå när
hans solidaritet med familjen kommer i
konflikt med hans solidaritet med Sesar. Före sin
omvändelse hade Joos jämte brodern varit
inblandade i ett politiskt mord; de hade hjälpt en
oansvarig pojke att undkomma polisen.
Mördaren blir långt senare uppspårad och Henrik
Riesler häktas som misstänkt för delaktighet
men nekar ihärdigt. Han skulle troligen ha
gått fri om inte Joos angivit sig själv och
därmed vittnat mot brodern. Sanningskravet
i förening med en oklar försoningstanke (”den
bäste måste offras för att alla ska räddas”)
driver honom till denna avskyvärda handling,
inför vilken hans närmaste stå lamslagna av
förfäran. Henrik döms till döden, medan Joos
går fri och designeras för de högsta äreställen.
Sesar har haft sinne för det storslagna i hans
handlingssätt; en dylik omänsklig lojalitet
utpekar Joos som en av de utvalda. Guden
accepterar blodsoffret, broderblodets offer.
När Joos anmälde sin broder hade han
kanske tänkt sig att han skulle få dela hans dom.
I varje fall hade han inte räknat med att han
skulle bli befordrad, medan brodern blev
halshuggen. Det är för grovt till och med för
honom. Från och med nu uppträder han
sömn-gångarmässigt och siar om en framtida röd
revolution kring vilken de bästa elementen
skola samlas. Han inser att Sesars revolution
redan hunnit bli korrumperad, och han beslutar
sig för att utnyttja den audiens, till vilken
Sesar kallat honom, för ett attentat. Attentatet
misslyckas och han blir själv nedskjuten som
en hund inför den i cesariskt vanvett rasande
diktatorn. Dessförinnan har han dock hunnit
säga Sesar sin innersta mening: av nationens
räddare har blivit en maktbesatt tyrann, som
vill det onda för det ondas egen skull.
Detta är i stora drag handlingen i ”Joos
Riesler”. Som epik och dramatik är den
suveränt behärskad. Mera reserverad måste man
ställa sig mot tankeinnehållet i romanen. Det
är framför allt utvecklat kring figurerna Joos
Riesler och Sesar, bägge framställda som
tragiska gestalter med den respekt, som därtill
förutsättes. Joos’ tragedi är att han för något
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
