Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Beijer, Harald, Joos Riesler, anmäld av Georg Svensson - Martinson, Moa, Kungens rosor, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
som han tror vara sanningen offrar individens
dyrbaraste värden, kärleken till nästan och
troheten mot de sina. Först när han gjort offret
inser han att altaret är vigt åt Belzebub. De
yttre konturerna i detta öde ha förvisso de
tragiska måtten, men samvetskampen bakom
är oklar och förvirrad. Joos Riesler pendlar
mellan omutlig självrannsakan och orgier av
mysticism. Det gör honom möjligen till en
typisk representant för sin rörelse, men det
fäller honom som heroisk karaktär.
Svårare är av förklarliga skäl att ta
ställning till porträttet av Sesar. Författaren har
förlänat det ett dystert majestät och en kuslig
ödslighet, som inte ens den delvis parodiska
slutscenen kan förtaga. Sesars tragik består i
att han för sina ursprungligen höga syften
frambesvärjer onda makter, som småningom
bli honom övermäktiga och krossa honom.
Han gör förbund med lögnen, och för varje
steg han tar på sin bana förstoras lögnen och
kräver honom på nya lögner. Sesars feghet är
att icke våga ha fel och erkänna ett misstag.
Han kan endast gå framåt, även sedan han
i sitt innersta blivit medveten om att vägen
leder honom och hans folk till en avgrund.
För alla utom sin syster, den enda som sett
och alltjämt kan se honom som en vanlig
skröplig människa, framstår han som Ödets
man, lika höjd över kritik som de stjärnor hos
vilka han hämtar sin inspiration.
Vore det möjligt att betrakta Sesar som en
fritt uppfunnen romanfigur skulle man
måhända vara böjd att acceptera honom som en
stor tragisk gestalt. Skall man däremot bedöma
porträttet som ett försök att på intuitionens
väg lösa en historisk personlighets gåta ter det
sig inte lika övertygande. Det är inte med
systerns närgånget realistiska utan med
romantikern Joos’ fjärrskådande blick författaren
betraktat Sesar, och ehuru han till slut dömer
honom har han dessförinnan nalkats honom
med en fascinerad, skräckblandad vördnad,
som inbjuder till felteckningar. Att tro att
motiven till en människas handlingar äro stora
och heliga bara därför att handlingarna ha
världsomspännande räckvidd — är det inte ett
vanligt och mycket farligt misstag?
Georg Svensson
Mia, brödskärerskan
MOA MARTINSON: Kungens rosor. Tiden.
6: 50.
En prästgård på landet med en sorgtyngd
och sympatisk ung prästfru, omgiven av en
stor barnskara, har tidigare skymtat i Moa
Martinsons produktion. I ”Kungens rosor”, en
fortsättning på den självbiografiska serien,
återfinner vi den femtonåriga Mia Stenman
som barnpiga i prästgården. Hon är i
brytningsåren då tankarna svärmar oklart och
tårarna flödar lätt och övergivet. I
prästgården råder ångest och spökstämning. Mia är
van vid mer handfasta sorger. Hennes sinne
förvirras av allt som hon här inte förmår reda
upp, och när prästfrun dör ger hon sig ut
i verkligheten igen. Hon får plats på hotell
i hemstaden, utnämnes till brödskärerska, blir
yngsta passopp med fantasidräkt och långa
flätor. Här följer en rolig och fängslande
skildring av miljön bakom kulisserna på ett
stort hotell. En väldig rusch, ett kontinentalt
surr. ”Order ges, beställningar utföras vant
och punktligt, som om faten åkt fram
glödheta över köksbänken sen hundra år.
Köks-mästaren står som en röd, hednisk
gudomlighet vid det stora köksbordet och skär av
väldiga stekar, som kockarna springer fram med
allt efter beställningarna.” När Moa Martinson
målar sina miljöer som bäst har man alltid en
lustig och angenämt utfyllande känsla av att
samtidigt befinna sig någonstans borta i
svenska stormaktstiden. — Problemen börjar nu
rycka den unga Mia närmare in på livet. Med
vidöppna ögon, omtumlad hjärna och kraftigt
reagerande känslor bevistar hon för första
gången ett revolutionärt möte. Att de fattigas
elände här så okyskt utlämnas i ord är en
förskräcklig upplevelse för Mia. Hon är van
vid att sådant döljer man till det yttersta. —
Vi möter också i ett kort avsnitt modern,
Hedvig Stenman, alltid lika äkta skildrad, en av
den svenska fattigdomens oförglömliga
gestalter. Hennes vardagsmisär är fortfarande lika
obotlig och dottern har på sitt sätt kommit in i
en ny värld. Mia händer det numera saker och
ting — hon har fått rosor av själva kungen,
som besökte det stora hotellet, rosor och ett
blomsterspråk att minnas och tänka på.
Moa Martinson har här som eljest den
789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
