Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Martinson, Moa, Kungens rosor, anmäld av Margit Abenius - Browallius, Irja, Två slår den tredje, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
omedelbara gåvan att fängsla och roa och
rycka läsaren med sig. Men omedelbarheten
har också sin begränsning. ”Kungens rosor”
är inte så äkta och fullviktig som de tidigare
volymerna. Människoskildringen ter sig på
sina ställen ganska lös och man efterlyser
konstnärlig objektivitet: en del subjektiva
upplysningar om Mias trofasta karaktär och dylikt
bryter sig en smula pretentiöst ut ur
sammanhanget. Dock, någon allvarlig avmattning tyder
inte boken — med den friska miljöskildringen
— på. Den är kanske att betrakta som ett
mel-lanstick på väg mot något större verk, som vi
så småningom väntar oss av Moa Martinson,
en litteraturens brödskärerska med präktiga
förråd att hämta ur. Margit Abenius
Passionsdrama
IRJA BROWALLIUS: Två slår den tredje.
Bonniers. 8: 50.
Irja Browallius’ tredje bonderoman hör
hemma i samma trakt som de två föregående
men rör sig — om man bortser från en och
annan bifigur — med nya människor. Skulle
man, som det brukar förekomma i vissa
detektivromaner, rita upp en karta över denna lilla
vrå av landsbygden och på den pricka in de
händelser av brottslig och våldsam art, som
inträffat i de tre romanerna, skulle man få en
ganska ruskig uppfattning om rättstillståndet
bland den svenska allmogen. Mord,
mordbrand, fosterfördrivning, äktenskapsbrott och
självmord är vardagsmat i dessa röda stugor,
som se så oskyldiga ut i sina täppor, och
passionerna rasa lika vilt bland markens trälar
som någonsin i antikens och renässansens
stora dramer. Den dråplige fjärdingsmannen,
som lyser upp ett av kapitlen i ”Två slår den
tredje”, skulle behöva ersättas av en hel
avdelning av statspolisen för att ordning och
lugn skulle uppstå i denna landsända.
Skämt å sido så äro ju inte svenska bönder
alltid så sävliga och förnöjsamma som stadsbon
kanske föreställer sig. Tidningarna innehålla
ofta redogörelser för hemska blodsdramer på
avsides belägna orter. Det tunga lynnet, som
till vardags har så svårt att finna lättnad i små
skärmytslingar och livliga ordstrider, alstrar
ett underjordiskt tryck, som då och då
framkallar dessa kusliga eruptioner. Människor på
landet äro i genomsnitt labilare än stadsbon,
de pendla mellan oföretagsamhet och
desperation enligt en vildare och primitivare lynnesart.
Även de ha sitt lättsinne, men det är
hänsynslösare, tyngre och djärvare än i de ljusare och
folkrikare städerna, där de avledande och
distraherande momenten äro flera. Att Irja
Browallius’ speciella bygd uppvisar ett slags
statistiskt rekord i fråga om brott och ofärd
får naturligtvis inte tas för bokstavligt. Hon
har med sin ryskt betonade psykologiska
naturalism speciellt intresserat sig för denna
sida av folkmentaliteten och därvid fasthållit
vid en geografisk och etnologisk miljö, som
hon råkar känna ovanligt väl. Människoödena
kunde vara tagna från vilken karg och glest
befolkad bygd som helst i Sverige.
”Två slår den tredje” är en fruktansvärt
mörk bok. Dess handling är ett kärleksdrama,
där två kvinnor förinta en man i kampen om
honom och ödelägga sina egna liv. Denna
historia är berättad med stor kraft och
oräddhet, så att man förnimmer hur författarinnan
tagit ut sig fullständigt. En sådan förnimmelse
ger endast den verkliga dikten. Irja Browallius
är alltså en äkta diktare redan i sitt grepp om
människorna. En viss ryckighet i den
psykologiska teckningen, accentuerad av detta
”plötsligt”, med vilket hon beledsagar
sinnesrörelserna, tyder möjligen på att hon ännu inte är
färdig som författare. Hennes teknik är litet
valhänt och stilen fortfarande för mångordig.
Men hon har ej blott det rätta greppet om
människorna, hon har också den stora synen på
dem. Utan att man egentligen märker hur det
går till stiger hennes bygdeskildring med dess
tusen fina iakttagelser av lokalt skick och
språk till tidlös och allmängiltig livsskildring.
Ytligt sett handlar romanen om hur den lilla
bysömmerskan Helena blev lurad av sin
fästman och tog hämnd på honom och sin rival.
Men djupare sett handlar den om livets
out-rannsakliga meningslöshet och naturens eviga
förmultnings- och förnyelseprocess. Det är inte
en tillfällighet, att tragedien utspelas på ett
trädgårdsmästarboställe, där blommor och blad
frodas under människornas slit och bina surra
under linden. Naturens växlingar under ett
årsvarv skildras ömt och fint såsom vi
människor ha för vana att iaktta dem och glädjas
åt dem. Men när författarinnan skildrar sina
människor är det som om hon velat ta ett för-
790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
