Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Thorén, Fritz (Fredrik Thomas), Jag är eld och luft, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
varit den rätte, så blir han den rätte. Det går
till en tid, men efter hand börjar han i
tysthet skjuta skulden för sina misslyckanden på
henne, och en dag varseblir hon, att han sålt
henne till penningmagnaten Hegert. Det är då
tanken att bli skådespelerska slår upp ur
hennes undermedvetna, där den långsamt
mognat. Spela har hon länge måst göra, och kan
man inte leva, får man låtsas leva.
Inte heller nu existera några hinder. Hon
får ett villigt redskap i Hegert, cynisk
lieb-haber på konstföremål och kvinnohull, som i
hela sitt liv varit van att köpa både vänskap
och kärlek men nu i sextioårsåldern gripits
av en ömklig längtan att bli älskad för sin
egen skull. Det finns en dos skökovisdom i
hennes beräknande koketteri och hårdnande
vetskap om världen och sina egna
möjligheter, och sedan Hegert köpt in henne vid
teatern, finner hon i rollskapandet den
själv-utgivelse hon förgäves sökt i kärleken. Hårt
arbete skyr hon inte, men det blir inte med
konstfärdighet utan på inspiration hon tar
hem det första stora spelet, liksom alla de
andra, och då Hegert utkräver sin betalning,
har hon bara att alternera i de roller, i vilka
han vill se henne, bland andra den älskande
kvinnans. Liv och teater smälta samman för
henne. Hegert blir med åren en världsklok
och faderlig vän åt den stora kvinnliga
histrionen, tills hon, trettioårig, inbillar sig
ha träffat en ny Stefan i en ung,
tredjeklas-sig aktör, Tore Ekström; de spela ju mot
varandra som Marguerite och Armand i
”Kameliadamen”.
Äntligen är det slut med teaterns skenliv,
som hon kommit att avsky, äntligen skall det
riktiga livet börja! Med samma sorglöshet
som apotekaren avfärdades drives Hegert till
förtvivlan och slaganfall; cyniskt slungar hon
honom sanningen i ansiktet: han har köpt
henne och hon har aldrig älskat honom. I
hennes blinda förälskelse göres blindpipan
Tore till en stor, misskänd aktör, och en kort
lyckotid lever hon vid hans sida som den
självutplånande hustru och husmor hon drömt
om att bli. Men inte heller Tore är någon
Stefan, och han bedrar henne hjärtlöst just
medan deras barn kommer dött till världen.
Den sista fasta marken tycker hon sig då
finna hos den gamla modern. Nu är hon den
religiöst undergivna, den brutna och
fridsökande kvinnan, men systern Clara, den på
sitt liv bestulna, upplyser henne med bitter
klarsyn: det är bara en ny roll hon spelar.
Själv konstaterar hon som en gång förut, att
hennes barn med apotekaren gått förlorat för
henne. Det Egna, som hon gav bort en gång
i ungdomen kan aldrig återfinnas; allt
sökande är förgäves. Fixeringen vid Stefan
— som det skulle heta i modern terminologi —
hindrar henne för alltid från ett eget liv. Och
först med den insikten är hon fullt och helt
färdig för teatern och dess skenliv; först nu
har hon som den döende Cleopatra hos
Shakespeare avklippt varje förbindelse med de
jordiska elementen: jag är eld och luft.––-
Ett kvinnolynne, brutet i otaliga,
oupphörligt skiftande fasetter men innerst behärskat
av samma okuvliga, allt motstånd
nedbrytande intensitet, är vad Fritz Thorén
levandegjort med en fabulös känslighet och
flair för det specifikt feminina och med en
skärpa i analys och kontur, som inte gärna
kan undgå att övertyga, fascinera, gripa. Men
de rätt obarmhärtiga porträtten av den
brack-fete farmaceuten och av ägofursten Hegert
visa, att den del av mänskligheten, som här
med ännu mindre fog än eljest inbillar sig
vara skapelsens herre, inte heller har så
mycket förborgat för denne författare. Först
och sist är det dock den långa, mystiska
processen, då konstens pärla hårdnar kring
en sjuk, ständigt värkande punkt i själen,
Fritz Thorén följer i en fortlöpande
djuppe jling, som gör hans bok till ett
verkligt, ett obestridligt konstverk. Konstverk
och konststycke. Ty något artificiellt
vidlåder i alla fall den märkliga romanen och
betingar dess begränsning. Jenny tycker sig
ibland likna en näckros, men denna blomma,
där den förekommer i svenska insjöar och
havsvikar, förefaller oss ofta främmande. Och
det kan väl inte hjälpas, att Jenny Ahrman
är en sällsynt praktblomma, som verkar
uppdragen med konst i ett drivhus. Till detta
intryck bidrar bokens exklusiva exotism i både
tid och rum, tydligen menad som den
naturliga atmosfären för denna egenartade planta.
Ty det konstnärliga skapandets tropik ligger
vanligen fjärran från tillvarons stora
allmänning, och det tidsbetonade i boken är
egent
792
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
