Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Thorén, Fritz (Fredrik Thomas), Jag är eld och luft, anmäld av Holger Ahlenius - Böök, Fredrik, Nya historier från Hallandsåsen och Helgeå, anmäld av Ruth Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ligen inskränkt till rekvisita, regi och allurer,
medan varje vinddrag från samhällslivet är
utestängt från denna slutna värld. Det hade
säkert varit långt svårare att genomföra om
berättelsen förlagts till våra dagar:
konststycket hade blivit halsbrytande.
Fritz Thoréns föregående böcker handlade
båda om män, som stäcktes i sin
vetenskapliga karriär. Årets roman rör sig om en
kvinna, som stäckes i sitt kärleksliv och
därigenom blir en stor konstnärinna. Man vågar
tro, att den inte bara direkt utan också
indirekt bär vittnesbörd om hur ett
konstnärskap av betydande rang växer fram och blir
medvetet om sig självt. Holger Ahlenius
Viril författare
FREDRIK BÖÖK: Nya historier från
Hallandsåsen och Helgeå. Bonniers.
8: 75.
”Jag ville vara kvinna för att helt få älska
mannen så som han förtjänar”, skrev den
unge Heidenstam (förmodligen efter någon
liten motgång!). Böök skulle kunna vända på
satsen. Han är påtagligt och uppriktigt glad
att vara man, för att helt få älska kvinnan så
som hon förtjänar. Av hämndens glåpord till
den unga kvinnan, av skadeglädjens sparkar
till den åldrande, av den magputande
manliga sj älvhävelsen finns inte en skymt i
Fredrik Bööks författarskap. Varken harem eller
demonstrativt uppslängda köksdörrar
förekomma i de böökska gårdarna. Man kommer
inte ens på honom med att ropa: Gå i kloster,
Ofelia! Böök ser på kvinnan lika fördomsfritt
som Vår Herre själv. Mannen och kvinnan
behöva varann, inte tillfälligt och övergående,
utan varaktigt, från födelsen till döden. Få
citat torde klirra falskare i hans öron än det
berömda om kvinnans kärlek och mannens
verk, som äro fiender av begynnelsen. Hos
Böök är det tvärtom så, att kvinnans kärlek
är en integrerande del av mannens verk. Så
förhåller det sig med Matteus Berger, som blev
rik genom kniviga affärer med engelsmännen
år 1807. När han lyckas och omgivningen
tvingas se att han är huvudet högre än de, så
sker det, därför att hustrun Ana hjälpt honom
och trott på honom. ”Hennes tro hade segrat.”
Och om själve den store och pampige
gästgivaren på Margretetorp heter det, ”att han
var så het av sig, så snar till vrede, och så
rask i vändningarna, att han, så duktig och
rättvis han än är, skulle kunna bli rent
olycklig, om det inte alltid fanns någon till hands
att hålla honom tillbaka”. — En
självmords-färdig mjölnardräng på avvägar kan bli
direktör för valskvarnar, om en kvinna sätter sig
i sinnet att stå honom bi. Och märk väl, hon
verkar det icke med oskuldens magi! Vackra
Margareta är en före detta lättfärdig kafédam,
men Kraften har hon kvar, fastän hon varit
vidlyftig. — Det är farligare att snåla med sig
själv än att slösa. Virginia Winters rätlinjiga
helgonhistoria visar det. Den lille gossen som
misstrodde hennes gotter och gummistycken
i söndagsskolan vägleddes av en sund instinkt.
Virginia Winter hade medicinska biavsikter.
Författaren är emellertid varm och stark nog
för att ha något till övers för fröken Winter
och de frusna. Sublimast kommer det dock till
uttryck i den betagande berättelsen ”Glädjens
blomster”. Det är lättare att karakterisera dess
stämning med Karlfeldts ord än med egna:
”Och allt vad vi kände blev sagt utan ord,
och så var det vackrast och bäst.” I ”Glädjens
blomster” är motivet emellertid fördjupat.
Barnakärleken har ingenting tillfälligt; det är
inte livet som skiljer Karl och Maria åt, det
är döden. Hos de båda barnen finns redan
den innerliga samhörigheten, som lovar
livsgemenskap. Karl och Maria uppnå den efter
en bal. De ha varit på två stycken, Dela Möttes
slutbal och den mera lössläppta
gymnasistbalen. Båda tycka bättre om den formella, där
alla fingo dansa. ”Ingen brukade ordet grymt.
I själva deras nedslagenhet fanns ett dolt
jubel: vi är varandra lika, vi känner
detsamma, jag är inte ensam.” Har någonsin
balstämningen analyserats finare, ömmare än
här? Den kommer att gälla så mycket mera
än en barnbal, växer ut till symbol för livets
fest, där ingen kan dansa med utan att trampa
och bli trampad, och där så många få kläda
väggarna. Ack, på livets fest finns det både
gossar och flickor bland panelhönsen!
Naturligtvis är ”Modern” med i Bööks
vackra kvinnogalleri. Frågan är, om inte den
osentimentala och hederliga fru Eckerholm är
den vackraste av dem allesammans. Det är inte
nog med, att hon arbetar och försakar för att
793
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
