Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Böök, Fredrik, Nya historier från Hallandsåsen och Helgeå, anmäld av Ruth Hedberg - Österling, Anders, Horisonter; Cather, Willa, Min Antonia; Suber, Margareta, Du står mig emot, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hennes rödhårige Algot ska bli en lärd karl.
Hon är till och med i stånd att försaka
lär-domsdrömmen, när priset hotar att bli sonen
för dyrt. Men när katten Måns äter upp
kanariefågeln tappar hon balansen. Hon blir
vild och otröstlig och vägrar att se sanningen
i ögonen. Lille Algot hjälper henne att inte se.
Algot vet, att man inte kan stå ut med vad
som helst. Någon måste man tro på! Även om
det för de flesta av oss blir en tro på kisse
Måns.
Det är inte en egendomlig tillfällighet, att
kvinnohatets store profet är den som
litteraturhistorikern Böök haft minst kärlek till. Det
beror inte på en slump, att talet om köttets lust
och själens obotliga ensamhet tyckts honom
ha en falsk klang. Böök har så vackra
erfarenheter. Han går till det litterära verket varken
för att beklaga sig eller för att vedergälla; han
utreder icke vems skulden är, han betalar
— utan knussel. Det är inte många av våra
stora författare, som vila tillräckligt trygga
i sin egen manlighet för att ha råd med sådant.
Fredrik Bööks dikt förefaller att vara sprungen
ur något så ovanligt som tacksamhet, ur något
så sällsynt som kärlek. Det är inte underligt
att den har en djup och egenartad charm.
Ruth Hedberg
Horisonter
ANDERS ÖSTERLING: Horisonter. Bonniers.
5: 50.
WILLA CATHER: Min Antonia. Översättning
av Aslög Davidson. Gebers. 7: 50.
MARGARETA SUBER: Du står mig emot.
Norstedts. 7: 50.
Under titeln ”Horisonter” har Anders
Österling samlat några personliga minnen, skisser
och litterära essayer av liknande karaktär som
Bo Bergmans ”Skyar”. Det är atmosfäriska
ord båda: liksom de höga, drivande molnen
symboliserar oron i patetikern Bo Bergmans
värld, så utsäger horisonter diskret något om
den hälsosamma förmåga att rikta våra sinnen
utåt som finns förborgad i Österlings bok.
I sin litterära gärning har Anders Österling
ofta slagit upp fönster mot horisonterna,
särskilt mot sydliga landskap och exotiska nejder.
Den stundom instängda hematmosfären har
exempelvis genom den utmärkta Gula serien
tillförts många livgivande moderna verk. På
sitt reserverade sätt är Anders Österling en
fortsättare av vissa traditioner från Atterbom
och Levertin och har väl i sin tur en
fortsättare i den mer intensive Artur Lundkvist, som
i en sterilare tid från upphöjd utsiktsplats nu
sköter det speciella horisontkikandet, den
kontinentala vädringen.
Volymen ”Horisonter” inbjuder till läsning
i rask takt: det är hälsa i den, friska, lätta
saker som med sensualistisk genialitet och
intuition för liv och för liv i dikt ger
essensen av en upplevelse, sötman av livets
festliga dag. Allt banalt eller allmänt är denna
bok fjärran. Somligt kan möjligen tyckas väl
flyktigt; ingenting strävar djupt eller högt,
och sällan såg man hos någon mindre av
idealistens eller den särpräglades smärtsamma
engagemang i frågorna, men denna
reservation hejdar sig innan den hinner bli
invändning, ty just förmågan att gardera det egna
jaget och ändå få med så mycket av det
skildrade föremålets art är dessa snabba,
impressionistiska essayers ”gnista”. Sådant är väl
dels en gåva genom hulda nornors behag, dels
en förvärvad konst. Ser man efter står det
märkvärdigt mycket även i de lättare sakerna;
doften har bevarats, antingen författaren
skisserar en landskapsbild, företar en
nyuppfriskning av äldre poesi som i essayen om A. U.
Bååth, gör en individuell-social
människo-studie (”Skytten Bry de”), karakteriserar
raffinerad modern poesi eller gentlemannamässigt
älskvärt berättar om sina intressen och sitt
personliga sätt att leva. I essayen om Eleonora
Duse skildrar författaren en tragedi av det
speciella slag som av makterna ofta anordnas
— en sådan, där musikern blir döv, sångaren
stum och dansösen lam. I sak kan anmälaren
— trots den uppriktigaste vilja till
felfinnande — inte se något annat att polemisera
mot än det visserligen försynta angreppet på
teorien om en generationsskillnad — en poet
som hämtat så mycket ur barndomsintrycken
som Österling borde väl kunna inse, att den
yngre generationen på ett helt annat sätt fått
sin livssyn bestämd av fasornas tid än en äldre
generation med redan mognad livssyn.
Stillsamt försvarar Anders Österling den
mjuka, vältempererade mellanzonen, och vi
lär känna en man som befinner sig i en
har
794
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
