Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lindström, Sigfrid, Vindsröjning, anmäld av Johannes Edfelt - Lyttkens, Alice, Falskt vittnesbörd, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
de vahoo’s, den huggormars avföda, cette race
maudite, som kallas människor, finns —
kanske inte så många stora och upphöjda
personligheter — men så många människor som mitt
i all sin skröplighet och futtighet äger så
mycket kärlek, trofasthet, anspråkslöshet,
ärlighet, ridderlighet, storsinthet, fördragsamhet,
behov av att hjälpa sin nästa — med mera
sådant.” Johannes Edfelt
Igenkännandets glädje
ALICE LYTTKENS: Falskt vittnesbörd.
Bonniers. 9: 50.
En anmälare, som av Alice Lyttkens’ böcker
endast läst de två första, kan inför årets digra
roman genast konstatera, att författarinnan
sedan dess lagt ett ansenligt vägstycke bakom
sig. Hon vågar nu ge sig ut på större djup
och lyckas på det hela taget hålla sig flytande.
Tillfälligt kan hon låta sig drivas in på
följetongens bräckta vatten, som då hon låter ett
”syndfullt” och trasigt flickebarn av
efter-krigsgenerationen säga till Den Store
Skådespelaren: ”Jag har aldrig i mitt liv sett en så
snygg karl som du, Jörgen. Man blir lyrisk
av att se dig... Dina ögon är blåare än
Medelhavet, din näsa är som snidad i
elfenben och din mun Jörgen .. . din mun är mjuk
och lockande... och ... ja ... du har en
flickmun...” (sid. 294), eller som då det
heter om samme herre: ”Han sminkar av sig
och under sminket tonas ett ansikte fram, där
varje drag är präglat av konstens adelsmärke,
av arbetets höghet, ett slitet ansikte, med
djupa linjer, med trötta skuggor, med blåa
dagrar” (sid. 430). Men blottorna av detta
slag äro inte så talrika; här är en ambitiös
och energisk författarinna, som lärt sig
hantverket riktigt ordentligt.
Det är inte bara Den Store Skådespelaren
man känner sig förunderligt bekant med
i Alice Lyttkens’ roman. Igenkännandets
glädje lär ju vara ett väsentligt moment i
varje estetisk upplevelse (kom ihåg hur
förbryllande det fantasifulla verkar både i
konst och dikt!), och detta förklarar bestämt
inte så litet av det nöje man erfar då
man läser boken. Här möter man den
tematiska uppläggning och ett flertal av de
mänsk
liga ”typer” man blivit förtrogen med hos
den borgerliga släkt- och familjeromanens
klassiker, utan att man därför kan peka på
några bestämda förebilder. Vidare
förnimmer man en återklang av sista årtiondets
diskussion i sociala och ekonomiska frågor, till
exempel en humanitärt betonad mondism och
tesen, att med högre arbetarlöner följa ökad
köpkraft och därmed också ökat välstånd för
alla samhällsklasser. Den dugliga,
viljekraf-tiga Mathilda Bunger, ogift affärskvinna med
hjärtat på rätta stället, genomdriver dessa
principer mot faderns och broderns
förbenade, kompakta motstånd och står till sist
som segrare på valplatsen — men inte förrän
de hundraåriga väverierna glidit ur den
gamla uppblåsta och fåfänga textilfamiljen
Bungers händer och hamnat i storbankernas.
Ett stycke av arbetarrörelsens historia under
detta sekel har sympatiskt och osökt smälts
in i berättelsens bakgrund, dock utan att
någon av dess representanter fått en egen
profil eller individuellt liv. Men på de sista
sidorna förenas unga Tildi Bunger, det sista
livskraftiga skottet på den förtorkade
släktstammen, med medicinaren Stig Raudell, den
hatade agitatorns och socialistpampens son,
och detta skall väl beteckna slutet på det
trettioåriga kriget mellan fabrikantfamiljen och
arbetarna, sedan alla djupare motsättningar
lyckligen undanröjts i folkhemmet Sverige.
Ett svart får finnes där dock: Tildis far,
Henrik Bunger, en från barnsben monumentalt
förljugen och efter hand alltmer deklasserad
paranoiker, vars ressentimentskänslor få sin
naturliga utlösning i nazismens dillerier om
den födda herreklassens tillkommande
härlighet, då judar och socialister äntligen
likviderats.
För teckningen av denna blott alltför
välkända figur har författarinnan tillgodogjort
sig gängse psykoanalytiska lärdomar. Dem
finner man för resten litet varstans i boken. De
skymta i fråga om Mathildas sexualskräck
och moderliga bundenhet vid de yngre
bröderna och tjäna att förklara hennes
uppgående i arbetet, hennes utveckling till
kärleksfull idealfaster åt de förtryckta brorsbarnen
Tildi och Jonas. Och ur liknande källor torde
författarinnan ha öst, då hon gjort till sin
främsta uppgift att exemplifiera, hur en
allt
799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
