Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lyttkens, Alice, Falskt vittnesbörd, anmäld av Holger Ahlenius - Hornborg, Harald, Ödemarksjungfrun, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
för hård och gammaldags borgerlig
uppfostran framtvingar skryt, förljugenhet och
förlamande mindervärdighetskomplex hos
barnen, komma dem att bära falskt vittnesbörd
både om och mot sig själva och göra dem till
trasiga, livsodugliga människor, som i
narkotika, i främlingslegionen eller spanska
inbördeskriget söka befrielse från de personliga
nederlagens sveda. Bättre klara sig då de
ingifta fruarna, senfödda systrar till madame
Bovary, vilka finna tröst för sina felslagna
kärleksäventyr i slö vällevnad, respektive
religiöst kvacksalveri. Men bäst står sig i alla
fall den barska farmodern, en krutgumma,
som blott ålderdomen rår på, men som också
tillhör ett äldre, starkare, ännu oanfrätt
släktled från borgerlighetens glanstid. Även hon
är till sist en gammal bekant.
Med dessa goda och beprövade
ingredienser, fingerfärdigt blandade, tillsatta med
förnuftiga, humana och lagom tempererade
känslor och habilt serverade på
konversations-mässig normalprosa har Alice Lyttkens
åstadkommit en välsmakande anrättning, en läsbar
och underhållande roman.
Holger Ahlenius
Ödemarksj ungfrun
HARALD HORNBORG: Ödemarks jungfrun.
Wahlström & Widstrand.
9: 50.
Harald Hornborgs nya roman är en
fortsättning på den förra året prisbelönta
”Öde-marksprästen” och torde alltså kunna påräkna
intresse hos alla dem, som vilja se, hur det
gick för Hedda-Lisa Ryselia, ”ödemarksj
ungfrun” med det adliga blodet i ådrorna. För
att inte förtaga dem något av den ovisshetens
spänning, som i en roman av detta slag är en
av de oundvikligaste ingredienserna, skall här
endast antydas, att Hedda-Lisa i den nu
föreliggande romanen får uppleva en ganska
exalterad kärlekshistoria med en ung adelsman,
som råkar komma till prästgården för att ta
arv efter den mystiske Rutger von Wessing på
Varisniemi. Slutet på den historien ställer
möjligen i utsikt en tredje del till nästa jul, och
i så fall får svensk publik en trilogi, som bör
kunna tillfredsställa aptiten på romantik en
god stund.
Någonting nytt om sin sympatiske författare
har väl inte ”Ödemarksj ungfrun” att säga.
Intrigen är skickligt spunnen, handlingen flyter
raskt fram, personerna äro väl
individualiserade, de små naturstyckena äro insatta på
lämpliga platser och inte störande långa, det
förekommer både djärva och ruskiga scener, men
de äro gjorda med smak och lätt handlag och
kunna knappast inverka menligt ens på mycket
oskyldiga sinnen. Tiden är angiven till
1750-talet, och tidsfärgen är godtagbar, även om
man förgäves letar efter någon antydan om de
andliga och med ringa resultat efter de
politiska strömningar, som satte sin prägel på
skedet i den finlandssvenska präst- och
herr-gårdsmiljö med rent finsk bakgrund, där
handlingen utspelas.
Någon historisk roman i egentlig mening,
alltså med ett betydelsefullt faktiskt stoff och
vida utblickar över sociala och andligt
kulturella frågor, med episk bredd och dramatisk
verkan, det har modern svensk litteratur ännu
inte givit oss. Uppgiften förefaller mig minst
lika värdig som de subtilaste analyser av
min-dervärdeskomplex och erotiska konflikter. Den
framgång som utländska romaner med
historiska motiv från skilda kanter av jordklotet
och av synnerligen växlande valör ha haft
här i landet, visar att det finns en publik, som
är beredd att anamma snart sagt vad som
helst i den vägen. Men när ett svenskt förlag
utlyser en pristävlan om en historisk roman,
inträffar det häpnadsväckande, att varken
tävlande eller prisdomare skilja på begreppen,
utan priset tillfaller en roman i historisk miljö,
vilket är något helt annat.
Herrgårdsromantiken sitter oss faktiskt upp i halsen vid det
här laget. Glansen från den lagerlöfska epoken
tycks ha bländat en stor del av det skrivande
Sverige. Eller skulle det verkligen förhålla sig
så, att herrarna och damerna varken ha
kunskaper eller fantasi nog för att kunna
åstadkomma en riktig historisk roman? En
litteraturepok är inte rik, därför att den kan
uppvisa tre fyra eller ens trettio fyrtio
utvecklings-historier av toppklass; den är rik, om den har
betydande verk i olika stilarter. Alla kunna
inte tillhöra idéernas avantgarde, men det finns
plats i troppen även för dem som hålla utkik
800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
