Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hornborg, Harald, Ödemarksjungfrun, anmäld av Thure Nyman - Salminen, Sally, Den långa våren, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bakåt, och den historiska romanen är inte den
sämsta tummelplatsen för tankarnas spel.
Därmed är ingenting ont sagt om
Hornborgs roman, som är fullständigt oförarglig.
Thure Nyman
Snarfagert
SALLY SALMINEN: Den långa våren. Roman.
Wahlström & Widstrand.
9: 50.
Den sagolika popularitet, som kommit Sally
Salminens prisbelönta folkroman ”Katrina”
till del, är kanske inte så svår att förklara.
Först och främst var detta porträtt av en
duktig sjömanshustru lika sötaktigt och
olje-trycksvackert som en tavla av de enklare
Zornimitatörerna. Den naiva idealiseringen
var oerhört långt driven, och tillvarons
biologiska sida, som dock är ganska väsentlig för
de primitiva människor Sally Salminen avser
att skildra, lyste med sin totala frånvaro.
Bland de läsecirkelsdamer, som numera i stort
sett avgöra en romans bokhandelsöde, finnas
säkert otaliga, som helst vilja blunda för livets
biologiska aspekter, med eventuellt undantag
för hur de framträda i de raschauvinistiska
lärorna. Boken var besynnerligt doftlös, kemiskt
fri från de fräna dofter som kroppsarbete och
fattigmansliv utstråla, och som med sin
påminnelse om obehagliga saker sticka damerna
dubbelt otrevligt i näsan. Naturligtvis ha
människorna i Sally Salminens böcker tunga
mödor, stora sorger och hårda konflikter att
genomkämpa, även de kunna lida, knota och
klaga — det vore orättvist att påstå
motsatsen — men lidanden och svårigheter äro
till för att övervinnas; låter man bara
plikttrohet, kärlek, förnöjsamhet och gudsfruktan
behålla sista ordet, så ordnar allting upp sig
efter hand, och man står där till slut omstrålad
av det goda samvetets gloria, omtyckt och
aktad av alla rättänkande, medan de
upproriska, de stormiga, de tarvliga existenserna
— några verkligt gemena eller dåliga
människor rymmas inte i Sally Salminens värld —
sjunkit i barmhärtig glömska. Sådant är livet
— inte, men så önskar folk som har sitt på
det torra mer eller mindre omedvetet att finna
fattigmans tillvaro skildrad, därför att det
dövar de samvetskval som till äventyrs gnaga
på sinnesron. Slutligen skall det inte bestridas,
att Sally Salminen är utrustad med en genuin
berättargåva av det ursprungliga och naivt
redbara slaget, och att hon skriver en flytande
normalprosa, upplivad av ”ålandismer” och
vändningar, som i jämförelse med rikssvenskt
språkbruk te sig arkaistiska.
Denna karakteristik skulle inte ha blivit så
pass utförlig, om den inte i det väsentliga
kunnat tillämpas även på den nya romanen,
”Den långa våren”, men vissa nyanseringar
och mindre förbättringar kan man dock
inregistrera. Idealiseringen går inte fullt så
långt som förra gången. Småbrukardottern
Mariana är rentav något av en sammansatt
natur. På gammalt patriarkaliskt manér blir
hon familjemedlem hos sjökapten Nymans,
i vars butik hon är anställd under flera
ungdomsår. Hon får litet andra krav på livet än
mor och systrar — fadern har givit sig av till
Amerika — en längtan efter förfining och
bildning, och med sin smak för sömnad och annat
finarbete utvecklas hon till ett stycke sipp
herrgårdsfröken med någon rädsla för kärlekens
natursida. Av intresse är upplysningen (sid.
14), att de författare som lästes i Marianas
barndomshem voro Courths-Mahler och Runa,
ty det är uppenbart, att missromanen satt spår
både i Marianas föreställningsvärld och i
författarinnans. Ett par citat må vittna härom:
Även Mariana drogs med att på sitt stilla,
reserverade sätt ge utlopp åt den livsåtrå, som också
hos henne brann sin skälvande låga, fast den sollösa
atmosfären i det gamla huset gjort allt för att dämpa
glöden. Då hände det sig att den häftiga passion,
vilken hon för mer än ett år tillbaka upptänt men
vars djup hon knappast hade någon förståelse för,
denna sommar kom med ett efterspel (sid. 132).
En dag då Mariana satt i sådana funderingar, blev
hon tagen på bar gärning av föremålet för sina
tankar. Innan hon hunnit samla sig kände hon, att
hon av någon obestämd anledning rodnat. Och då
blev hon så generad däröver, att hon rodnade på
nytt. När hon skulle taga posten från hyllan, tog
hon ett par gånger fel, fast hon annars kände de
olika facken på sina fem fingrar. Men medan hon
genomgick tidningspacken, fick hon tillfälle att
sansa sig. När hon räckte fram de hopvikta
tidningarna, log hon förbindligt och sade sitt formella
”var så god”. Sten — ty det var han — tackade och
drog läpparna till ett leende som blottade en rad
stora och breda men vackert friska och jämna
tänder. Hans ansikte hade i ett ögonblick varit som
förvandlat och så olikt sig självt, att Mariana nu
helt och hållet bragtes ur fattningen (sid. 199).
5. — B. L. M. 1939. X.
801
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
