Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Salminen, Sally, Den långa våren, anmäld av Holger Ahlenius - Attorps, Gösta, Fältkamrater till fänrik Stål, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Betecknande för bokens förenklade
människoskildring är vidare, att det plötsligt,
utan förberedelse eller motivering omtalas, att
Mariana skriver dikter (sid. 98), och att hon,
lika plötsligt, i en mystisk ingivelse går rakt
på de på butiksvinden undangömda pengar,
som hon och flera andra letat efter i veckor
(sid. 92 f.). Vad som däremot är riktigt bra,
är skildringen av vardagsarbetet och
grov-göromålen på bondgården, som den nygifta
Mariana har så svårt att finna sig till rätta
med. I detta parti finnes ett ordentligt
erfaren-hetsstoff nedlagt, och här behöver man inte
klaga på frånvaron av dofter. Här är lukten
av gödsel och lagård påtaglig nog, och man
får en verkligt levande föreställning om hur
Mariana dignar under en bondhustrus tunga
arbetsbörda, hur hon reagerar mot böndernas
krassa nyttosynpunkter, deras brist på
personlig hygien och deras oomkullrunkliga
tabuföreställningar om vad som är karlgöra och
kvinnogöra.
Desto lättvindigare förefaller slutet. När
Mariana rymt till staden och Sten till sist
erbjuder sig att för hennes skull överge
gården och bli chaufför i Mariehamn, uppger hon
med ens sitt långa, hårdnackade motstånd och
följer med honom tillbaka. Kritik och förtal,
som hon tidigare varit utsatt för i rikaste mått,
bli genast förstummade; av alla mottages hon
nu med öppna armar. Stens gamla föräldrar
ha flyttat på undantag, själv har han
genomfört en rad förbättringar på gården och drar
sig numera inte ens för att mjölka, och från
och med nu går anpassningen till det
visserligen moderniserade lantbruket och dess
kvarstående mödor som en dans för Mariana.
Läsaren kan alltså med bibehållet sinneslugn lägga
boken ifrån sig. Den nya romanen är nog
i alla fall en smula bättre än den förra och
har sålunda knappast utsikter att bli fullt lika
populär som den. Holger Ahlenius
Från Fänrik Ståls tid
GÖSTA ATTORPS: Fältkamrater till fänrik
Stål. Norstedts. 6:—.
Gösta Attorps bok ”Fältkamrater till fänrik
Stål” är en samling tidningsuppsatser, som
”ha sitt upphov i en gammal kärlek till
Rune
berg”. Boken utkommer vid en tidpunkt, då
Finland återigen står i brännpunkten för
nordiskt intresse, och man kan väl antaga, att
mången skall ta del av den förnämligast av
den orsaken. Men den skulle förtjäna intresse
också utan detta yttre stöd.
En väsentlig tes hos Attorps är, att det
patriotiska sinnelaget under det olycksaliga
kriget 1808—09 stod att finna hos folkets grå
massa i långt högre grad än hos
ämbetsmännen och hos officerarna, där den så kallade
”björneborgska sjukan” (läs: fanflykten)
gras-serade i avskräckande stor utsträckning.
Författaren menar, att det år 1918 förhöll sig
ungefär tvärtom: då skulle patriotismen
framför allt återfinnas i högreståndsmiljö.
Dessa uppsatser framträda utan större
anspråk och sägas snarare vara en historiskt
intresserad lekmans anteckningar än resultaten av
mera fackmannamässigt bedrivna forskningar.
Gösta Attorps är emellertid en god porträttör
med blick för väsentligheter. Han är dessutom
en elokvent stilist, som visserligen ibland ger
alltför mycket för en elegant turnerad passage.
Det är på ett undantag när idel bekanta från
”Fänrik Ståls sägner” man möter i samlingen:
Klingspor och Adlercreutz, Döbeln och
Sandels möter läsaren alltså här. I de flesta fall,
men inte i alla, måste Attorps intyga, hur
riktigt de äro karakteriserade i den
rune-bergska poesien. Några äro sympatiska, på det
hela taget; andra framträda i större
skröplighet. Klingspor och Adlercreutz kunna ju
knappast påräkna eftervärldens odelade sympati.
Om den förre heter det betecknande och
träffande nog: ”Något av den serena upphöjdhet
över krigslyckan, som skulle utmärka
excellensen Klingspor under 1808 års vinterfälttåg,
torde möjligen ha sin grund i att han
oavlåtligen åkte släde.”
Man kan näppeligen föreställa sig två större
kontraster än Adlercreutz och Döbeln: den
förre som människa en ganska streberaktig
medelmåtta, som ständigt vet att reda sig ur
en obehaglig situation (det strider ju mot
Runebergs uppfattning); den andre ett bisarrt
geni, en eldsjäl och en stimulus, en saftkarl
och tvärvigg på samma gång och med det
mörkt oroliga geniets oförmåga att ställa det
väl för sig i en slät och försiktig omgivning.
Attorps säger väl inte mycket nytt om Döbeln,
åtminstone inte för den, som läst Alma Söder-
802
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
