Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Attorps, Gösta, Fältkamrater till fänrik Stål, anmäld av Johannes Edfelt - Fangen, Ronald, Kvarnen, som mal långsamt, anmäld av Gustaf Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hjelms utmärkta monografi. Men han tar väl
till vara mannens storslagna sidor, de som
göra honom fängslande långt efter det många
av hans vapenkamrater skola ha nedsjunkit
i historiens massgrav. Och han ger i följande
ord om Adlercreutz relief åt bilden av Döbeln:
”visavi denne erfor han den sadelfasta
intellektuella medelmåttans hela överlägsenhet inför
ett oroligt geni”.
Till de intressantaste avsnitten i Attorps’
studiesamling kan man räkna det, som handlar
om den karelske bondeledaren Tiainen,
”Molnets broder i mer realistisk upplaga”, som
Attorps kallar honom. Han har inte fått sitt
äreminne i Runebergs dikter, men han
förtjänar att ihågkommas, en folkets son av
vresigt masurvirke, en gränskapten, vars minne
levat kvar bland den karelska befolkningen
ända till våra dagar.
Det är ett bra och levande porträtt Attorps
givit av honom, och även i bilden av Sandels
bemödar han sig om rättvisa proportioner.
Johannes Edfelt
Ronald Fangens nya roman
RONALD FANGEN: Kvarnen, som mal
långsamt. Översättning av Sven Stolpe.
Bonniers. 10:—.
En kväll strax före jul 1888 står den gamle
ståtlige konsul Brehmer vid sitt fönster och
ser ut över staden:
Det hade tydligen klarnat, han såg här uppe ifrån
en mängd ljus nere i staden och upp mot fjället
bakom domkyrkan. En ångbåt tutade ute på Vågen.
Och plötsligt började alla kyrkklockorna i staden
att ringa — klockan var alltså sju ... Han måste ta
åt sig allt detta: ljusen, båten, som gled ut från
Vågen, ut i mörkret, klockorna som ringde så tryggt
och förtroligt... Å, herregud, hur väl han kände
igen det, och hur rörande och vackert och
hemma-vant det var!
Det finns många vackra och
stämnings-mättade bilder av denna stad i Ronald Fangens
nya roman. Vi få se staden i mörker, staden
i julstämning, staden i sol en strålande
vinterdag, omgiven av berg, som bära ”en
härlig-hetskrona av skinande vit snö”. Staden är
Bergen, Fangens födelsestad och skådeplatsen
för den stora roman, vars första del nu
fullbordats. De goda borgarna älska sin vackra
och rika stad, som har affärer med alla
länder och skepp på alla hav, ja, än mer: de ha
staden till religion. ”Staden” är för dem ett
mytologiskt och religiöst begrepp. Där konsul
Brehmer står vid fönstret och ser på staden
och funderar på det festtal han skall hålla
på borgerskapets bankett, säger han till sig
själv, att det är ”stadens ande”, som gjort
honom till man, till en moraliskt högtstående
människa, en borgare i ordets bästa
bemärkelse.
Men den skenbart solida borgerligheten är
till stor del blott fasad och utanverk. Konsul
Brehmer råkar få Ibsens nya skådespel
”Samhällets stöttepelare” i julklapp av sin dotter.
Fangen alluderar flera gånger på detta drama,
och det är tydligt, att han delvis är ute i
samma ärende som Ibsen. När fru Holt säger:
”Jag tycker, att det liksom sitter en lögn inne
i allting”, så smakar det mycket av Ibsen,
och likaså när Isak Saugland, den av Brehmer
djupt föraktade uppkomlingen från landet,
avslöjar ”hela den brehmerska religionen”
som ”dåligt samvete”.
Dåligt samvete ha de också innerst inne, de
flesta av dessa goda och till synes stabila
borgare. När de inte äro upptagna av arbete eller
festligheter eller skvaller, plågas de av
känslan att allt inte är som det skall vara med
deras liv. Tiden är på ett pinsamt sätt tom
för dem. General Holter till exempel, som
varit i staden i tjugu år, tycker plötsligt att
allting är overkligt, och att de två
decennierna gått skrämmande hastigt förbi. Tiden
är kort, den förlorar sin tyngd när
ingenting väsentligt händer, när man bara lever på
ytan. Ä andra sidan kan en enda timme vara
så bräddad med innehåll, alt den rymmer mer
än man annars hinner uppleva under flera år.
Att människorna leva ytligt och utan
realitets-känsla beror på att de glömt döden. Det är
dödsmedvetandet som gör livet rikare och
djupare. General Holters hustru drabbas av
slag, och läkaren konstaterar, att hon bara
har några månader kvar att leva. Nu tycker
kanske generalen, säger doktorn, att ni
lik
803
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
