Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Duhamel, Georges, Salavins historia, anmäld av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sig och utnyttja. Han kan visserligen inte
stiga men inte heller sjunka och förnedra
sig själv — bara känna sig förnedrad och
utnyttjad av ödet. I detta avseende är han
franskt intransigeant, en arvinge till den
borgerliga idealismen — manschettidealist skulle
man kunna kalla honom, ty i våra tider har
även idealisten blivit prolet.
Salavinserien är som sagt inte någon
romanserie i vanlig mening utan snarare ett
romansystem, en romankonstellation. Men
härigenom bli avsnitten på ett sätt ännu mer
beroende av varann och man är därför
förlaget och översättarna tacksam att de samlat
Duhamels fyra volymer i en enda. Den
sammanhållande handlingen är skissartad och
fyller snarast en inramande funktion.
Utvecklingen från Salavins ungdom till hans död är
föga organisk eftersom hjälten i varje ny del
bokstavligen börjar ett nytt liv och genomgår
en metamorfos. Det bärande är den både
sam-talsvis förda och genom konkreta exempel
åskådliggjorda idédiskussionen och i det fallet
måste man tillerkänna Duhamel en stark
dramatisk ådra. Han får sitt ämne att leva och att
skildringen även som människoskildring är
”otillräcklig” ur realistisk synpunkt ger bara
högre relief åt hans tanke. Den flyger som en
gnista genom det vakuum som tycks omge var
och en av de skugglika, i sig själva slutna
gestalterna, belyser ett ögonblick deras
ansikten och deras isolerade öden för att åter
mörklägga dem när den flyger vidare.
Seriens byggnad har också blivit i hög grad
intellektuell. Varje del börjar med Salavins
pånyttfödelse. Det inträder någon avgörande,
inre eller yttre förändring i hans liv, han
börjar på nytt med vaga och svävande men
likväl högt ställda förhoppningar på att det hela
skall ordna sig och hans öde få en mening.
Att han aldrig är anspråkslös nog har till
följd att varje del lika oundvikligt slutar med
hans fullständiga misslyckande. Det sista
misslyckandet är hans död, men slutet
kommer dock inte utan en fin och lågmäld
antydning om äntlig försoning.
Mot den missnöjde och plågade Salavin,
som försöker tro utan gärningar eller
åstadkomma gärningar utan tro och alltid får erfara
samma besvikelse, står, likaledes i varje del,
en kontrast, en människa som visserligen inte
är lycklig men dock äger en viss grad av
helgjutenhet och försonande kraft. Det är
modern, det är hustrun, det är tredje avsnittets
gammalrevolutionäre skomakare, som blir vid
sin anspråkslösa läst utan att därför svika sin
drömda framtidsvärld, det är slutligen den
naiva och urfranska lärarfamiljen i Algeriet
som blir vittne till Salavins sista försök att få
mening med det hela genom en serie sj
älv-uppoffrande ”hjältedåd”. Det är här i
Algeriet som författaren liksom av en händelse,
genom en dörr som glömts halvöppen, låter
oss få en symbolisk inblick i Salavins intima
liv. Man får se honom sitta i sitt rum efter en
ansträngande dag, han är i färd med att klä
av sig, det sista plagget visar sig vara en
stålkorsett och när den är uppsnörd sjunker han
alldeles ihop. Han är en ”liten man”,
ingenting annat än en liten man som av någon
besynnerlig storhetsmani förletts att ikläda
sig en alltför stor rustning.
Salavin är både ynklig och stor i sin kamp
mot väderkvarnar — trots all sin litenhet gör
han ett visst intryck av att vara en sentida och
kanske degenererad men dock i rätt led
nedstigande ättling till riddaren av den sorgliga
skepnaden och andra liknande figurer från
den romanska diktens stora sekler. Hans
bravader bottna i samma brist på
verklighets-sans men det burleska och galghumoristiska
skimret har förbytts i ett skimmer av
löjlighet. Om författarens inställning till sin hjälte
fortfarande är medkännande så har likväl
denna medkänsla fått ett drag av ömkan.
Därför att de höga ideal mot vilka Salavin
fortfarande vågar vända sin blick på sistone vuxit
så alltför höga att vi av dem bara tycker oss
skönja lerfötterna. Därför att det mänskliga
blivit alltför mänskligt. Därför att en ny tid
och mänskotyp håller på att växa fram och
den lille mannen i massan som dunkelt anar
det — anar att han måste ”förändra sin själ”
— med nödvändighet känner sig
desorienterad och kanske i många fall, likt Salavin,
tvingas till ett förtvivlat sökande av utvägar
eller av medel varmed han kan lindra sin
osäkerhetskänsla.
Knappast någon modern människa anses
ju t. ex. kunna undvara en ”hobby”,
någonting att fylla ut de tomma stunderna med,
någonting att slippa vara ensam med,
805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
