Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Duhamel, Georges, Salavins historia, anmäld av Gunnar Ekelöf - Graves, Robert, Belisarius, anmäld av A. Westholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
att fly sig själv med. När Salavin i
historiens andra avsnitt drömmer om att bli
helgon och i det fjärde hjälte, har hans
drömmar ett slags hobbykaraktär. Men så snart
han försöker förvandla dröm till dåd blir det
inga hjältedåd, därför — att han inte är
någon hjälte. Den djupaste innebörden i
Duhamels bok är just detta konstaterande av
att den moderna människan saknar den
trygghet och förvissning som åtminstone förefaller
att en gång i tiden ha varit allmännare
egendom, detta Något som förr, om man får tro
historien, kunde göra människor till helgon
och hjältar. Är det barnet i människan som
gått förlorat? När Salavin vill bli helgon är
han barnslig men hans barnslighet är
lill-gammal, han är född gammal. Duhamels
framställning blir här närmast
karikatyrmässig — det är bilden av en medelålders man i
kolt, något av samma bild som Hjalmar
Gull-berg givit oss i den lilla dikten
”Efterlys-ning”.
Vad det egentligen är som försvunnit för
oss ger Duhamel ingen antydan om. Vi får
nöja oss med att det är — något. Men en
författare som säger det har kanske någonting
allvarligare och mer oroväckande att säga än
den som kommer med bestämdare
påståenden.
Salavins historia är — för tredje gången —
ingen ”riktig roman” men den har mycket
tänkvärt att ge. Som romantyp är den snarast
ett experiment. Sådana har det ju framkommit
en del i Frankrike, där man haft sig angeläget
att förnya romanen som konstform. Gides
”Falskmyntarna” är ett annat exempel, som
vad den kyliga, konturmässiga
människoteck-ningen och det myckna resonerandet beträffar
har ganska många beröringspunkter med
Salavin. Båda författarna ha något prästerligt över
sig, deras dialog blir gärna en aning
teologiskt abstrakt, deras tonfall ibland väl
mässande, men i grunden äro de varandra olika.
Duhamel har ingenting av Gides demoniska
och dialektiska furia, fast också han kan vara
en underfundig herre. Säkert är han den
naturligare och varmare av de två.
Slutligen bör framhållas den omsorgsfulla
och mot originalets förtoningar trogna
översättningen. Gunnar Ekelöf
Fältherreporträtt
ROBERT GRAVES: Belisarius. Översättning
av Louis Renner. Tiden.
10:—.
Denna Graves’ senaste stora historiska
roman utkom i England i början av förra året
och har nu översatts till svenska av Louis
Renner. Redan författarens namn borgar för
att boken kommer att tilldra sig ett betydande
intresse, och den som väl kommit ett stycke
förbi de första något tunglästa kapitlen blir
alltmera gripen av den spännande historien
om Belisarius, en av världens främsta
fältherrar, som det förunnades att leva i en tid, då
krig med nödvändighet måste stå på
dagordningen, nämligen den epok då det väldiga
bysantinska riket i början av femhundratalet
e. Kr. konsoliderades genom erövringar i
snart sagt alla delar av den gamla världen.
Författaren har denna gång, liksom i de
tidigare böckerna om Claudius, gått till verket
med en rent förbluffande historisk kännedom
om den tid och den miljö han behandlar.
Man kan sällan komma på honom med några
direkta fel och om han stundom på grund
av brist på antika källor tvingas att
rekonstruera ett händelseförlopp, kommer han
alltid sannolikheten mycket nära. De historiska
tilldragelserna under den justinianska
perioden torde vara föga kända av den stora
allmänheten. Från vår barndom minnas vi Felix
Dahns romanserie ”En strid om Rom”, där
vissa av de här behandlade händelserna
skildrades på ett romantiskt sätt. I föreliggande
arbete får man följa Belisarius’ öden från
skolpojksårens snöbollskrig genom alla
fälttågen mot Persien, Nordafrika och Italien
fram till den slutliga katastrofen, då den store
fältherren störtas genom hovintriger för att
slutligen kort före sin död få en viss
upprättelse. Hela boken vimlar av personer,
vilkas karakteristiker äro så klart utformade att
man aldrig har någon svårighet att hålla dem
isär. De flesta av dem äro verkliga historiska
personligheter, vilkas inbördes förhållande är
ganska väl känt. Den främsta antika källan för
vår kunskap om perioden i fråga är givetvis
Prokopios historiska arbeten, som även i
huvudsak ligga till grund för författarens
framställning. Prokopios åtföljde som bekant, innan han
806
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
