Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Graves, Robert, Belisarius, anmäld av A. Westholm - Raymond, Ernest, Den helige Franciskus från Assisi, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
blev prefekt över Bysans, Belisarius på dennes
fälttåg. Berättaren i Graves’ bok är en
parallellföreteelse till Prokopios, nämligen en eunuck
i tjänst hos Antonina, Belisarius’ maka. Detta
arrangemang förenklar saken betydligt för
författaren och ger honom tillfälle att direkt
utnyttja Prokopios. Det gör också att han på
ett naturligt sätt rent stilistiskt kan imitera
antik historieskrivning. Även andra antika
historieskrivare ha stått modell, såsom till
exempel Herodotos. Från hans historia
igenkänner man ofta stilistiska uttryckssätt till
exempel då författaren gör exkurser över
barbarfolkens sedvänjor och religiösa
förhållanden och avslutar dessa i bästa Herodotosstil
med den karakteristiska frasen ”så förhåller
det sig med detta”. Dessa pastischartade
partier åstadkomma emellertid en viss ojämnhet
i berättelsen, något som även märks på andra
sätt i form av vissa longörer, långrandiga
samtal om strategi och religion, vilket allt
säkerligen i hög grad satte sin prägel på den
tidens konversation, men som verka tyngande
för moderna läsare. Intrigerna vid
Justinia-nus och Theodoras hov i Bysans äro
ypperligt återgivna. Antonina, Theodoras väninna,
tar gärna del i dessa, medan Belisarius med
sin stolta och omutliga karaktär är oberoende
av dem, ända tills de leda till den slutliga
tragedien för honom. Graves har tidigare
visat sig som en mästerlig batalj skildrare och
i denna bok har han rika tillfällen att briljera.
Stridsskildringarna från Persien och
vandalernas rike i Nordafrika, liksom framför allt
belägringen av Rom höra till bokens
höjdpunkter. Här spelar hans fantasi en stor roll,
men man måste säga att beskrivningarna av
fältslagen mycket nära ansluta sig till de
antika skildringar vi ha bevarade. Hela stilen
är ypperligt funnen. I full överensstämmelse
med antik historieskrivning är skildringen
späckad med anekdoter och skandalhistorier
av skilda slag ofta mycket drastiska och fyllda
av saftig humor, och det bildspråk, som
författaren härvidlag använder är
beundransvärt stiltroget. Allt detta är drag som man
känner igen från Graves’ tidigare arbeten,
men här befinna vi oss i en helt ny miljö, en
helt annan tidsålder, som, såvitt man kan
bedöma det, författaren lyckats leva sig in i
på ett förunderligt sätt. Denna märkliga, ja,
enastående begåvning hos Graves att kunna
få historiska figurer att framstå som i hög
grad levande och verkliga människor skulle
lätt kunna leda till farliga konsekvenser om
det inte vore så att Graves är ytterligt mån
om historisk exakthet och han diktar aldrig
om vad man känner till från antika källor för
att på så vis uppnå en större effekt.
Till sist några ord om översättningen:
tendensen i moderna svenska romaner att slopa
verbens pluralisändelser till förmån för
talspråkets singularisformer är beklaglig men
kan kanske under vissa förhållanden
försvaras, om det gäller att få fram en lätt
och ledig stil. Men att i denna pastischartade
framställning med dess arkaistiska språk
använda uteslutande talspråksformer är
fullständigt förfelat och visar brist på stilkänsla
hos översättaren. Detta kan även spåras på
många andra sätt. Originalets titel är ”Count
Belisarius”. Översättaren vågar inte kalla
sin bok Greve Belisarius. Det skulle låta
löjligt, men greve Belisarius förekommer
inne i boken. Flera liknande störande
över-sättningsfel skulle kunna nämnas. Som ren
okunnighet hos översättaren måste rubriceras
de många inkonsekvenserna vid
transkribe-ring av främmande namn, vilka ibland
förekomma alltför mycket försvenskade, ibland
i sin rent engelska form, där stavningen
tillrättalagts för engelskt uttal och stundom än
med latinska än med grekiska ändelser.
Sådana fel äro tyvärr vanliga, men borde kunna
undvikas i svenska översättningar. Man skulle
även kunna anmärka på översättningen av en
del facktermer, men det måste medges att
översättningen härvidlag varit förknippad
med speciella svårigheter, som dock i de flesta
fall övervunnits på ett lyckligt sätt.
A. Westholm
Franciskus
ERNEST RAYMOND: Den helige Franciskus
jr ån Assisi. Översättning av Maj
Alm-quist-Lorents. Hökerbergs.
10:—.
När författaren till ”Fräls oss ifrån ondo”
— en av de få anglosachsiska succéromaner
från senare år man ännu förmår hålla i
minnet — gett sig i lag med Franciskus, har han
807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
