Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Raymond, Ernest, Den helige Franciskus från Assisi, anmäld av Sven Stolpe - Farrell, James T., Studs Lonigan och hans gäng; DeJong, David Cornel, Den gamla hamnen, anmälda av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tydligen från börjat förstått, att b an måste ta
saken på allvar. Franciskus är en av de
centrala gestalterna i västerländsk kristen
civilisation, det existerar en enorm litteratur om
honom, och man har ännu icke kunnat enas
om i vilken grad han står bakom
renässansens hela kulturtyp eller i hur stor
utsträckning arvet efter honom ännu lever kvar i och
utanför katolska kyrkan. Raymond har att
döma av litteraturförteckningen gått igenom
en ansenlig massa Franciskuslitteratur, men
den som är litet förtrogen med Jörgensens,
Sabatiers, Thodes, Chestertons böcker och de
andra vanliga arbetena, finner, att Raymond
inte har någonting nytt att komma med. Han
tycks inte heller ha observerat själva de
faktiska problemställningarna i
Franciskusdiskus-sionen.
Hans syfte har tydligen också varit att
sammansmälta sina bokintryck med sina intryck
från Franciskus’ egna livsvägar till en
populär biografi. Han figurerar därför själv i
boken som pilgrim, vandrare och
kommenterande religionspsykolog, och jag skall inte
förneka, att hans existens i högsta grad
förefaller mig störa. Intet ont om Raymond —
han är en lärd och fin man, och han har ärligt
arbetat med att leva sig in i legenderna och
traditionerna. Men det är icke riktigt
respektfullt mot en av Västerlandets store att icke
låta honom framträda själv — utan påhäng
av ens eget pratsjuka och beskäftiga jag; man
skall vara ett snille som Chesterton för att ha
rätt att öppna munnen i ett sådant sällskap.
Ingen människa är intresserad av herr
Raymonds vaga religiösa stämningar eller de
reflexer av hans läsning av handböcker i
mystik, som här och var förekommer i boken.
Däremot är allt som rör Franciskus själv av
allra högsta intresse. Tre ting borde ha främst
fångat författarens uppmärksamhet: det
faktiska händelseförloppet i hans liv, vad modern
psykologi kan förklara av de ännu icke
uppklarade motiven till hans handlande och
slutligen hans historiska roll. I stället ger
Raymond en biografi, som splittras av
ovidkommande, ibland ganska stillösa och okunniga
reflexioner. Bokens vackra dedikation lyder:
”Denna bok tillägnas Guds lille fattige i
ödmjukhet men utan fruktan, eftersom han
älskade allt som var bristfälligt och ringa.”
Detta är ur kristen synpunkt tilltalande, men
det är inte så lämpligt som arbetsregel för en
succéförfattare.
När man gjort dessa reservationer, måste
man emellertid i sanningens namn erkänna,
att det religiösa geniets andliga utstrålning
förmår genomtränga även denna boks alla
kommentarer, och att man faktiskt efter
avslutad läsning ännu en gång sitter betagen och
stum inför den häpnadsväckande enkelheten,
trosvissheten och tapperheten hos denne
sannskyldige Kristi lärjunge. Sven Stolpe
Realister
JAMES T. FARRELL: Studs Lönigan och
hans gäng. Översättning av Josef G.
Jonsson. Hökerbergs. 10:—.
DAVID CORNEL DEJONG: Den gamla
hamnen. Översättning av Thure Nyman.
Norstedts. 8: 75.
James T. Farrell företräder den så
kallade sociala realismen, som gör sig bred även
i amerikansk litteratur. I den mån denna
riktning är betjänt med omständliga, opersonliga,
om konstnärlighet obekymrade
registrerings-apparater, inriktade på den mest
genomsnittliga verklighet, är Farrell utan tvivel en
tillgång. Han kommer från irländsk-amerikanska
medelklasskretsar i Chicago och har fått en
katolsk uppfostran; hans allt behärskande
intresse under uppväxtåren var base ball, tills
han plötsligt började ägna sig åt sociologi och
litteratur. Den översatta volymen omfattar de
två första delarna av hans mer eller mindre
självbiografiska trilogi om Studs Lonigan. Det
räcker med ett anslag för att ange
berättarstilen :
”Målarmästar Lonigan hade lagt upp
fotterna på bakverandans räcke och satt bekvämt
tillbakalutad i sin länstol och njöt av sin
middagscigarr. Hans röda, välfödda ansikte hade
ett drömmande uttryck, hans mage gav då och
då ifrån sig små indiskreta ljud, medan den
plikttroget utförde sitt viktiga värv att smälta
en saftig biffstek. Lugnt och belåtet blossade
han på cigarren, en bild av borgerligt
välbefinnande, medan slamret av porslin och
bordssilver som diskades behagligt dämpat
nådde honom från köket.”
808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
