Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Maurois, André, Chateaubriand och hans samtid; Cecil, David, Lord Melbourne och hans hustru; Cooper, Duff, Talleyrand; Woodward, W. E., Lafayette, anmälda av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
öga, ja, även sammanförts med förut, då han
efter sin faders död som blyg yngling kom till
Paris jämte två av sina syskon, alla tre fyllda
av romantiska griller och äventyrshåg, från
fäderneslottet Combourg i Bretagne, där de
tillbragt en del av sin trista barndom och
ungdom. Men då hade ingen spårat geniämnet
hos honom eller ens fäst sig vid den sköna
ynglingen med den något oproportionerliga
staturen. När han andra gången kom i
kontakt med denna krets, hos fru Stael, hade han
just gett ut ”Atala”, denna sin första och
uppseendeväckande roman, en kärlekshistoria i
exotisk yttre miljö och med luft från en starkt
religiös inre värld, som då var helt ny, och
vilken Chateaubriand kort efteråt skulle
omsvepa världen i med sin ännu mera
uppseendeväckande ”Le Genie du Christianisme”.
Chateaubriand hade redan i sina skolpojksår
blivit besatt av de två mäktiga inflytelser, som
skulle behärska honom under hela hans liv
och strida om hans själ: religionen och
kärleken.
En morgon, när Chateaubriand gjorde ett
besök hos fru Stael, inträdde madame
Réca-mier, iklädd vit sidenklänning. ”Jag
undrade”, har Chateaubriand själv antecknat,
”om jag såg en bild av oskulden eller av
vällusten.” Han var icke den ende, som undrade
det. För sin tids människor var madame
Récamier, den gamle bankirens unga maka,
ett slags mystisk kvinnogåta. Med sitt
fulländade skönhetsväsen och grace blev hon för
sin samtid en uppenbarelse av skönhetens
begrepp och idé, ett förunderligt och
beundransvärt människokonstverk, från vilket allt
störande, oväsentligt och fult hade blivit av
naturen själv undantaget, tjusande alla,
oberörd och kysk, känslosam och kylig, en antik
gudomlighet mitt i en borgerlig värld där hon
rörde sig utan affektation och tog emot
hyllning utan pryderi, åtråvärd för alla sinnen,
synen kanske närmast. Ur den mycket
intressanta och rörliga boken ”Madame Récamier
et ses amis”, utkommen 1934, av Edouard
Herriot, kunna vi ösa belägg på den roll hon
spelade och lära känna hennes liv och
hennes beundrare. Lucien Bonaparte satt vid
hennes fötter, Jean Bernadotte likaså och
många andra ... Till dem alla räckte hon sin
lilla vackert skulpterade hand till en
känslo
full vänskaps insignium, för att hjälpa upp
dem ur det hav av romantik, i vilket
hennes närvaro försänkt dem. Endast dem som
icke behagade henne petade hon bort med
sitt graciösa, av naturen formade konstverk
till fot. Napoleon Bonaparte hörde till dessa
mindre vällottade — därav kanske början till
fiendskapen dem emellan. Chateaubriand fick
till en början varken ett eller annat, den
gången hos fru Stael gick hon nämligen utan
att säga ett ord — det blev kanske inte så
mycket taltur, där fru Stael var närvarande.
Hur förvånad skulle han inte ha blivit när
han med sina varma, beundrande blickar
följde henne, om någon tillviskat honom, att
han tolv år senare skulle under Italiens soliga
himmel få både hennes väsen och hennes
hjärta — han nöjde sig säkerligen ej med
mindre. Och kanske ännu mera, om någon
sagt honom att någon gång långt, långt fram
i tiden skulle på en bönpall vid hans
dödsbädd knäböja en gammal blind gumma, och
att denna blinda gumma var samma kvinna,
som för honom tett sig som ett mellanting
mellan oskulden och vällusten. Kanske hade
han varit mindre häpen om samma sierska
sagt honom, att han då hade genomlöpt
många faser — ty hans äregirighet nöjde sig
ej med mindre — som diplomat och politiker:
varit sändebud både i London och Rom och
Frankrikes utrikesminister. Och att han då
hade sett allt vad som stod att se: Orienten
och Spanien, känt alla kvinnor som voro
värda att älskas och umgåtts med samhällets
spetsar i alla Europas riken och länder. Det
var nämligen ett mycket dramatiskt liv som
förestod ”Åtalas” författare. Han fick till och
med dö — den 4 juli 1848 — i den
stormigaste miljö. En dag i juni frågade han
sjuksystern vad det var för buller som hördes från
gatan utanför. Det var 1848 års revolution,
som började ...
André Maurois har det förnäma, avmätta
och samtidigt tekniskt fulländade handlaget,
som kräves för att vara en skicklig
levnadstecknare. Han har det världsmannasätt och
vett, som gör det möjligt att undvika
blindskären, när en biograf skall röra sig med
mycket människor, i olika kretsar och
växlande miljöer, liksom det goda omdöme och
den distinktionskonst, som gör att inte läsa-
816
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
