Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Maurois, André, Chateaubriand och hans samtid; Cecil, David, Lord Melbourne och hans hustru; Cooper, Duff, Talleyrand; Woodward, W. E., Lafayette, anmälda av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ren blir undfägnad med figurer utan liv och
statister utan mening. Hans styrka ligger i
snabbteckningen — ett mästerverk i detta
avseende är hans bok om Disraeli, som dock
här och var har betecknats som kanske något
grund. Men icke ens den som bedömer
ytligast, icke ens de som sammanblanda
begreppen djupsinne och långtråkighet, kunna
säga något fult om hans Chateaubriand: det
är en fulländad biografi, psykologiskt som
biografiskt fullständig, klar, elegant,
översiktlig och detaljerad samtidigt. Ett och annat
brev hade man gärna läst, det avbryter
hälsosamt stilens erformighet, vilken är den stora
frestelsen i skildringar om ett enda
levnadslopp.
Trots allt vad som skrivits om
Chateaubriand, ha vi förut inte känt mycket om hans
liv, knappast vetat hans historiska betydelse
eller det utomordentliga inflytande hans
skrifter hade i Frankrike, där de bidrogo i
väsentlig grad att efter revolutionens
avkristnings-orgier och mer eller mindre uppkonstruerade
civila, fosterländska och humanitära kulter,
till att skänka det franska folket åter dess kära
katolicism och dess saknade gamla kyrka.
Men ännu mer okänd är Chateaubriands
politiska och diplomatiska bana, vilken
Maurois i sin bok flärdfritt och objektivt
klarlagt, kanske till och med ibland alltför
flärdfritt och objektivt.
England är inom julens biografier
representerat av två diplomatbiografier. ”Vilken
bok är roligare, den om Talleyrand eller den
om Melbourne?” frågar någon som bläddrar
i böckerna. Ja, vilken är trevligare? Det
beror på om man tycker om äppelkaka, kunde
man svara: en kritiker har nämligen
förliknat sin njutning vid läsningen av Duff
Coopers bok om Talleyrand vid barnets
njutning vid sin äppelkaka med ty åtföljande
skräck för att se den närma sig sin
minskning. Näringsvärdet i David Cecils ”Lord
Melbourne och hans hustru” är inte så stort
men jag föredrar den framom äppelkakan.
Vill ni läsa en bok, som är välskriven,
utmärkt översatt och som skildrar sitt ämne
med livfullhet och mot ett enhetligt
perspektiv, så läs boken om Melbourne! De människor
som skildras höra visserligen till en något
trång och kringskuren krets, ty här skildras
ett parti, whigarna, inom detta en
bekantskapskrets och inom denna ett äktenskaps
historia — ringarna hållas klart och
förnuftigt isär — och allt detta rör sig på
samhällets så kallade höjder. Men även om
karaktärsteckningen är väl gjord och boken föder
många förnuftiga reflexioner, så har man
dock, när man slutar boken, en känsla av
medlidande med dess personligheter, som
verka förlegade och ynkedomliga. ”Som alla
aristokrater blevo de lätt dilettanter”, säger
författaren om whigarna, och man har ett
starkt intryck av att de personer han skildrar
äro dilettanter på livets olika områden,
äktenskapets icke undantaget. Men författaren
känner dessa personer och gör oss bekanta med
dem, likt en god regissör har han instruerat
dem väl — själv har han dragit sig tillbaka
och låter dem agera ensamma på scenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
