Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Maurois, André, Chateaubriand och hans samtid; Cecil, David, Lord Melbourne och hans hustru; Cooper, Duff, Talleyrand; Woodward, W. E., Lafayette, anmälda av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
på varje ord: ”Nu skjuter de med kanoner —
nu kyssas de — nu säger Talleyrand åter en
av sina frivola kvickheter — åh, han var väl
den kvickaste eller frivolaste man som
Frankrike har haft!” Men vi få inte höra något av
kvickheterna eller kanonerna, eller se
kyssandet. Ja, författaren döljer för oss Talleyrand,
denne underlige man, som behöll sin prestige
i alla väder, trots att han svek sina egna och
andras suveräner och sin makt över kvinnorna,
trots att han icke hade något av de
tjuskraf-tiga egenskaper som vi kvinnor sätta så högt.
På sin höjd få vi se några präktiga och
intressanta sidodekorationer, i synnerhet från
revolutionen. Vi förstå också att Talleyrand
var en sällsynt företeelse utan att författaren
behöver upprepa det så många gånger, och
vårt förstånd räcker till för att begripa att
han var en skurk, utan alla de okvädinsord
Duff Cooper använder för hans räkning. Men
vi förstå dessutom något som författaren vill
dölja för oss, och det är hans egen rent
kollegiala beundran — och kanske en smula
avund — för denne världens genialaste,
smidigaste, mest klarsynte och mest grumlige och
opålitlige diplomat.
*
Det berättas om Talleyrand, som officierade
vid den stora federationsfesten den 17 juli
1790, att han plötsligt när alla voro samlade
hade viskat till Lafayette, som skulle förestava
den medborgerliga eden för konungen och
folket: ”Narra mig bara inte att skratta!” Det
låter mer frivolt än det kanske var — i
samtida memoarer berättas om många löjliga
händelser och tilltag i samband med denna
medborgerliga förbrödringsfest. Den stora
skillnaden mellan de nya patrioterna
Talleyrand, biskopen och Lafayette, markisen av
1’ancien régime, var emellertid att Lafayette
tog sin kärlek till friheten på allvar, och när
han senare skröt med att ha upprättat två
republiker och två konungadömen, så ligger
det mer allvar bakom detta än när Talleyrand
sade sig ha störtat ett konungadöme och
upprättat ett annat, upprättat ett kejsardöme och
störtat detta.
En amerikansk biografi om Lafayette,
skriven av W. E. Woodward, föreligger också till
julen. Denna bok är livfullt och så att säga
sans-fagon skriven, ibland något för mycket.
Lafayette framställes också kanske i något
oriktig dager. Visserligen var denne unge man,
som ägde den största förmögenheten bland
alla dem som samlades i Versailles, inte den
hjältetyp, som man velat till senaste tid
upphöja honom till: författaren till hans nya
biografi har rätt i att beskriva honom som
en något osmidig landsortsädling. Det är
också sant att han var en föga manlig typ av
krigare, han varken tyckte om att rida eller
fäkta och det var med stor avsmak om än med
stolthet han följde den under anglomaniens
förlovade tid införda vanan att berusa sig.
Men det ligger betydlig överdrift i att säga
att det var ärelystnaden att synas som man
och krigare, som drev Lafayette att köpa sig
ett eget fartyg och kasta ut alla de pengar som
krävdes för att föra honom och hans vänner
över havet, för att hjälpa de upproriska
kolonisterna att befria Amerika från Englands ok.
Boken om Lafayette är emellertid välskriven
och rolig. Det är en lektyr mest för ungdom,
lika lärorik som ofarlig. Vad man håller
”Lafayettes” författare räkning för är att han
icke offrat åt den vanliga frestelsen att
beskriva föredragsmässigt. Annars är det så
vanligt med att skildra sitt föremål ungefär
som en länstol eller en Jacob-byrå i en salong,
dessutom salongen själv, utan att ange deras
inbördes sammanhang. Lafayette är placerad
där han skall vara, varvid även
sammanhanget är angivet; sedan kan det vara fråga
om huruvida sammanhanget är sådant som
envar själv tänkt sig det. I alla fall är
Lafayette en person, som förtjänar att både
ungdom och äldre känna, på grund av den
idealism som dock ytterst besjälade honom,
och som drev honom bort från sina fäders
slott och domäner till det ärorika uppdraget
att lära de okunniga och befria de i bojor
och fördomar fångna. Själv fick han sota med
många års fängelse för sin liberalism. Men
ingen kanske blev så rikligt belönad som
Lafayette av sin samtid. Kapitlen om hans
resa som gammal till Amerika och om den
hyllning som där kom honom till del, äro
några av biografiens intressantaste sidor.
Alma Söderhjelm
818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 21 22:13:41 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-10/0084.html
