Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Steckzén, Birger, Johan Baner, anmäld av Uno Willers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Johan Banér
BIRGER STECKZÉN: Johan Baner. Gebers.
12: 50.
Frånvaron av biografiska framställningar
över den svenska stormaktstidens ledande
män har ofta med beklagande kunnat
konstateras. Betecknande är att en stor monografi
över Axel Oxenstierna låter vänta på sig ända
till dessa dagar. Förklaringen till detta
förhållande har väl närmast varit att söka
mindre i brist på primärmaterial för dylika
undersökningar än i svårigheterna att i det
stora och lysande händelseförloppet urskilja
konturerna för de individuella insatserna.
Ett undantag utgör här i viss mån
rikskanslerns motsvarighet på det militära
området, Gustav Adolfs främste militäre
lärjunge, Johan Banér. Redan för trettio år
sedan förelåg Gustaf Björlins samvetsgranna
banérbiografi i tre tjocka band om
tillsammans tvåtusen sidor. Den krigshistoriska
forskningens starka intensifiering under de
sista decennierna har gjort att både ett och
annat nu är föråldrat och det torde ha
hälsats med tillfredsställelse när åter en forskare
med krigshistorisk accent trots vidare
syftande historiska ambitioner nu framlagt en
ny banérbiografi. I en avslutande exposé
över det viktigare källmaterialet till arbetet i
fråga har författaren, krigsarkivarien Birger
Steckzén, med aktning nämnt sin föregångare
Björlin men samtidigt gjort bland annat den
reservationen, att själva huvudpersonen av
det starka krigshistoriska inslaget blivit
skjuten åt sidan. Och för en man om vilken det
kan sägas, att hans meritlista hart när blivit
ett sammandrag av den svenska arméns
krönika, så är detta ju lätt förklarligt. Vid
genomläsning av Steckzéns arbete spårar man
också en mycket bestämd föresats att icke göra
sig skyldig till detsamma. Den del av den
militära utvecklingen, där Banér var
huvudpersonen, har ofta endast blivit skisserad. Detta
gäller alltså i synnerhet tiden efter Gustav Adolfs
död. I stället har Steckzén stundom med icke
ringa dramatisk effekt givit en rad
ögonblicksbilder ur fältmarskalkens fängslande
levnadssaga. I kanske än högre grad har
författaren dock lagt tonvikten på att framskapa
den historiska miljön, och det har han gjort
på ett sätt som förråder en anmärkningsvärd
kännedom om epokens liv. Framför allt torde
han här vända sig till en vidare läsekrets om
också, som antytts, troligen icke fackmannen
skulle kunna göra mera betydande
invändningar.
I viss mån medför emellertid denna
uppläggning av arbetet icke blott verkets styrka
utan även dess svaghet. I de omfångsrika
inledande kapitlen om Banérs ungdom och
tidigare militära verksamhet lämnas i själva
verket trots Steckzéns avsikt att begränsa sin
framställning till Banérs egen historia ytterst
få konkreta upplysningar om föremålet. För
denna brist kan man visst icke lasta
författaren, ty källmaterialet är ur rent biografisk
synpunkt för detta avsnitt föga givande.
Författaren har då emellertid i stället sökt ersätta
denna brist genom att i minnet framkalla och
rätt utförligt skildra händelser, där man vet
eller med viss sannolikhet kan sluta, att Banér
var närvarande. Drabbningar, belägringar
och rådslag följa så i skiftande följd och i
varje fall söker författaren komma med sin
förmodan, om vilken hans hjältes insats här
kan ha varit, vilka för framtiden viktiga rön
och erfarenheter, som här gjorts. Resultatet
är nu en livlig och medryckande
framställning, som dock kanske inte alltid står i full
kontakt med ”wie es eigentlich gewesen ist”,
vare sig detta nu kan skönjas eller icke. Ett
typiskt exempel på detta framställningssätt,
vilket åtminstone i anmälarens ögon är
diskutabelt, finner man vid skildrandet av Banérs
befattning med Gustav Adolfs bekanta tyska
friarfärd (sid. 54): ”Källorna tiga rörande
hans insatser men med kännedom om hans
kynne har man skäl antaga, att han verksamt
ingriper i händelseförloppet...”
Björlin åsyftade med sitt arbete en
ehren-rettung i vad rör Banérs moral och hans
konflikter med Axel Oxenstierna. Vad angår den
första frågan så nedlade Björlin för övrigt
mycken möda och gick till och med i
textkritiska exkurser in på saken. En avvikande
uppfattning av Banérs personliga vandel
hävdade Geijer med orden: ”Vin och kärlek voro
hjältens svagheter.” Liksom Björlin har
Steckzén vänt sig mot denna uppfattning, vilket
han i vissa stycken gör med sådan
bestämdhet, att han drar fram Gustav Adolf som
jäm
819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
